torsdag 18 september 2014

Dagledig - funderingar kring ord och andra ovidkommande tankar

Jag läser ett reportage i lokaltidningen. Det handlar om en slags dramatiserad sagostund som ordnas på biblioteket. Det låter väldigt roligt och jag funderar lite på om jag och 3-åringen kanske skulle åka dit nästa gång det ordnas. Jag läser om igen för att se om det står vilka åldrar det vänder sig till och inser att sagostunden riktas till förskolegrupper men att daglediga med barn är välkomna. Daglediga? Vad innebär detta? Varför står det så? Varför står det inte föräldrar med barn är välkomna?

Förmodligen är förklaringen mycket enkel. Barnen på bilden i reportaget ser ut att vara ca 3-5 år och det finns ju förstås nästan inga föräldrar hemma som har så gamla barn. De arbetar. Men de kan ju ha en dag ledig om de har ett sånt jobb. Då är de alltså daglediga.

Jag får ändå underliga associationer av det där ordet. Jag tänker på pensionärer och dagledigträffar. Jag tänker på daglönare. Jag tänker på någon som går och drar. Jag tänker på något tillfälligt. Jag tänker på att arbete är normaltillståndet och så kanske man får en dag ledig och kallas då dagledig. Jag tänker att nya ord uppstår med en ny verklighet och att nya ord hjälper till att beskriva och normalisera det nya som uppstått.

Förr var mammor hemma hos sina barn. Det var normaltillståndet. De som arbetade kallades yrkesarbetande. Nu är normen att man jobbar. Det andra är ovanligt och det finns inget ord som beskriver den som är hemma med barn efter avslutad föräldraledighet. Hemmaförälder är väl det ord som ligger närmast till hands men det verkar inte ha slagit igenom. Kanske eftersom det inte finns särskilt många hemmaföräldrar. Hemmafru är helt föråldrat och ett ord som väcker alla möjliga känslor - löje, något mossigt och omodernt, rutiga förkläden, onödigt, något skamligt...Det finns inga föräldrar som enbart är föräldrar längre. Arbetet är det som definierar oss som människor och det är arbetet man kan vara tillfälligt ledig från. Man kan vara föräldraledig, sjukskriven, arbetslös. Men att bara vara förälder är något som inte längre finns. Dagledig är ett nytt bra ord som används om föräldrar som har fått en ledig dag från sin ordinarie verksamhet - arbetet.

Jag tänker andra saker också. Jag tänker på hur barnens uppväxtförhållanden har ändrat sig. Om man backar tillbaka 40-50 år bara så var i princip alla barn hemma med sin mamma. Det var i hemmet man hade vardagen och därifrån man gjorde så utflykter för att få omväxling och variation. Det var i hemmet leken och lärandet skedde och i närheten av hemmet kunde kompisar finnas. Fanns det inga på gatan fick man klara sig utan. I hemmet fanns vardagsmänniskorna man umgicks med, mamman och kanske syskon. Fanns det inga syskon fick man klara sig utan. Nu har barnet två vardagsmiljöer. Hemmet är basen där man utgår ifrån men så är det ju också förskolan där ofta de flesta vakentimmarna tillbringas. Barnet har många uppsättningar vardagsmänniskor att förhålla sig till. Stället där den sociala och pedagogiska utvecklingen skulle få en rejäl skjuts har också gått och blivit en vardagsmiljö. En vardagsmiljö som personalen försöker få lite guldkant på genom olika aktiviteter utanför förskolan. Kedjan har blivit lite längre. Föräldrarna lämnar barnet till förskolan som försöker ordna lite variation ibland.

Det känns lite märkligt alltsammans när jag tänker på det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar