Att bli lite osynlig!

Igår fick jag en kommentar som väckte tankar hos mig. Tankar som länge snurrat lite i mig men som jag inte gjort så mycket med. Kommentatorn som jobbade som förskollärare skulle sluta sitt jobb och börja vara hemma med sitt barn istället. Och ingen ställde några frågor. Ingen undrade varför eller var intresserad av valet hon gjort.

Som av en slump så stötte jag på en ingift moster på stan igår. Jag, fyra av mina barn och mina föräldrar var och handlade lite inför semestern. Plötsligt stod den där mostern precis framför oss. Av olika anledningar har vi ingen kontakt med varandra men nu stod vi ju där mitt emot varandra. Vi sa hej. Det var lite obekvämt eftersom vi inte pratat på länge. Mostern tänkte inte ta någon notis om barnen som stod där runt oss och var lite nyfikna på vem den där tanten var. Min mamma presenterade till slut barnen. Sa deras namn och barnen tog i hand med mostern. Hon sa några ord om dem, till dem. Sen tittade hon på mig och frågade: "och du då, vad jobbar du med nu då?" Jag har blivit så bekväm i min hemmafruroll så svaret kommer ur mig helt naturligt nuförtiden. "Jag är hemmafru." Hon såg lite besvärad ut och mumlade lite om att jag kanske hade mycket att stå i.

Det var ett fascinerande möte. Mostern som ändå har känt mig bra förr i tiden, som varit en del av mitt liv i många år, som är förskollärare och förmodligen intresserad av barn...låtsades liksom som ingenting när hon pratade med mig. Inte ett ord om hur många barn jag har. Jag är ju lite ovanlig i och med att vi har hela sex barn. Inte ett ord om att jag är hemma. Hade jag förvärvsarbetat hade jag kanske fått någon följdfråga. Hur jag trivs. Vad jag egentligen gör? Om barnens dagis och fritids? Men nu var alltså intresset obefintligt. Jag fick som så många gånger förr känslan av att vara den där elefanten i rummet. Den som väcker känslor. Den som blir något slags märkligt exempel som till varje pris måste låtsas bort. Göras osynlig. Hon var lite medlidsam. Att jag har ju så mycket att göra så...ja, hon sa det inte rent ut men ...att jag kan inte jobba eftersom jag har så mycket omkring mig.

Men hon skulle bara veta! Alla skulle bara veta!  Jag har tagit mig ut ur fällan. Jag är fri! Det är jag som har det lugnt och skönt trots min arbetsbörda. Jag har mina egna barn omkring mig. Inte andras. Det är jag som kan vara med och uppleva allt som rör mig. Det är jag som tar hand om dem som jag bryr mig allra mest om. Det är jag som är ute i friska luften när jag vill. Det är jag som slappar och tar det lugnt när jag vill. Det är jag som jobbar som en häst med mitt när jag vill det. Jag som har tid att tänka, lära mig mer, utvecklas! Det är inte synd om mig! Det är jag som tycker synd om dig!

Jag har varit med om det här förut. Och jag har tänkt på det många gånger men inte satt mina tankar och känslor på pränt förrän nu. Efter att jag läst den där kommentaren jag fick. Man blir osynlig när man väljer annat. Man blir någon som inte kan få några frågor och som man inte låtsas om riktigt. Jag funderar på varför. Vad är det som är så farligt med att vara den där som gör annorlunda? Ja, endera är det väl så pinsamt att någon har såna dumheter för sig som att hoppa av förvärvsarbete och ägna sig åt hem och barn. Man kanske anses lite som mindre vetande? Eller så är det någon slags avundsjuka. Kanske en gnagande tanke på att det kanske inte är så dumt ändå.

Jag tänker lite på begreppet existentiell skuld. Inom psykologin och filosofin talar man om Existentiell skuld. Att människan har ett ansvar och därmed "skuld" inte bara mot andra utan också mot sig själv för vad man gör med sitt liv. Martin Buber menade att skuld har ett viktigt budskap till oss och att om vi inte tar budskapet på allvar så missar vi en viktig kommunikation med vårt inre. Buber menar att det finns två olika sorters skuld. Den neurotiska skulden är skuldkänslor som förstärks av obearbetade konflikter från tidigare i livet. Men det finns också existentiell skuld, en skuld vi känner när vi handlar mot våra egna djupast liggande mänskliga värderingar. Den existentiella skulden är alltså ett positivt budskap från vårt inre om att vi är på fel väg. Den existentiella skulden kan signalera att vi avviker från våra egna djupast liggande övertygelser. Buber menar att om vi vill bli autentiska äkta människor så måste vi konfrontera sånt vi anser att vi gjort fel. Om vi försöker förklara bort känslan kan det kännas bra för stunden men det hindrar oss från att växa till vår fulla mänsklighet.

Jag tänker att vår ovilja att prata om det här med barn, förskola, livsval...och den här osynligförklaringen av folk som väljer annorlunda har med den här existentiella skulden att göra. Att om vi släpper fram våra inre övertygelser om vad barnen och vi själva behöver och mår bra av så måste vi konfrontera vårt sätt att leva, det sätt vi blir tvingade att leva, rannsaka de val vi gjort och kanske se att det hade varit bättre på ett annat sätt. Och eftersom vi inte kan göra så mycket åt det vi gjort eller vad vi är tvungna till, eller det vi tror att vi är tvungna till så går det inte att ens tänka de där tankarna. Och ännu mindre prata om dem. Det är lättare att flyta med. Inte tänka. Inte ställa följdfrågor ens i sin egen hjärna. Vi får bädda in skulden i vårt inre.