Jag läser ett blogginlägg som handlar om det där med föräldrar. Det där med att föräldrar måste fostra sina barn och att de inte lägre har tillräcklig förmåga eller vilja för att göra det. Det går ut på att det behövs kärringar i samhället. Alltså någon som ser och någon som säger till. Bloggskribenten tolkar det som att kärringarna har försvunnit och att ingen längre bryr sig om vad andra gör. Det enda hoppet för Sverige är att kärringarna börjar vakna till och börjar säga ifrån. Som i den här artikeln som jag tidigare skrivit om. Där skribenten frågar vad föräldrarna håller på med och att de måste börja fostra sina barn. Hon är en sån där kärring som säger ifrån.
Kanske är det så att kärringen måste vakna. Att folk måste börja reagera och säga ifrån när de ser tokigheter. Men så tänker jag lite att bara kärringen inte blir en prussiluska. En som bara klagar och vet hur allt ska vara. Jag hoppas att föräldrarna själva vaknar till och börjar fundera på hur det ska gå till när de fostrar barnen och vad det är att fostra barn. Och framför allt att vi föräldrar börjar dissa den syn på barn och "barnuppfostran" som staten står för. Och faktiskt börjar kräva rätten att själva få ta det ansvar som borde vara en rättighet och kanske till och med...ja, får man säga så? en skyldighet. För om man ska vara ärlig så är det väl helkonstigt att man utgår från att barnen tillbringar större delen av sin vakna tid från ca 1 års ålder på förskolan och att det ändå är föräldrarna som antas stå för fostran. Det går ju inte ihop sig alls. Hoppas att det finns fler kärringar ute i landet som säger något om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar