onsdag 12 mars 2014

Ofostran!

Jag tänker lite på det där med att barn ska tränas att bli sociala och demokratiska på förskolan. Och att de ska förberedas för att kunna gå i skolan. Jag tror inte alls på det där. Jag tror inte att det funkar så helt enkelt. Det slog mig igår kväll hur barn lär sig att "uppföra" sig alldeles av sig själva - i samspel med andra människor - förslagsvis föräldrar, syskon och andra närstående personer. Vi var på orkesteruppspelning i går kväll. En av sönerna var med och kompade på piano. Det var några månader sedan vi var på ett liknande evenemang och den gången var vår minsting lite rörig. Han tyckte att det var tråkigt att sitta stilla så länge. Han vill klättra upp och ner på stolen. Han ville gå ur rummet och hoppa i trapporna i stället. Han pratade för högt. Det krävde en hel del arbete av oss vuxna för att få det hela att fungera. Jag tänkte först att det var bäst att låta honom vara hemma hos sin pappa och åka själv med de andra barnen men så ändrade jag mig. Varför skulle han inte få åka med? Han älskar ju att vara med på allt roligt som händer. Jag tycker också att det är kul att ha med honom. Jag plockade med en kexchoklad och en rolig flaska med vatten om det skulle börja krisa till sig men det krisade inte till sig.
 

Han satte sig på en egen stol mitt bland oss andra som var med - jag, pappan, några syskon och hans mormor och morfar. Han hängde upp sin jacka precis som vi andra gjorde. Han tittade sig noga omkring hela tiden. Studerade hur vi satt, hur vi höll händerna, när vi applåderade och när vi slutade. Han kommenterade låtarna. Han tyckte att allt var vackert. Han nämnde att han också ska spela där framme när han blir stor.
 
Jag förstår att en ny tid har inletts. Han har vänt sin uppmärksamhet utanför sig själv. Det verkar som om hävdandet av jaget - för allt är fortfarande hans, han kan allt, han vill allt - hänger ihop med att kunna gå utanför jaget också. Kanske har han förstått gränserna för sin person. Han förstår att han hör samman med oss men är en annan person. Han vill vara som oss samtidigt som han är sin egen.
 
Alltså behöver man inte träna på sociala färdigheter i en grupp med andra barn för att de ska utvecklas. Kanske utvecklas de till och med sämre, eller i alla fall inte bättre, i en grupp av bara barn. Det verkar som om färdigheterna kommer i samvaron med vuxna, med mamma och pappa. Att bara få vara med och delta i allt som händer. Att äta tillsammans med vuxna som vet hur man gör, hur man konverserar, vilket bordsskick man har...Att få veta hur man uppför sig i en affär...Att få höra hur man pratar med grannar... Allt det där vanliga, livet helt enkelt. Det handlar om att få modeller, att ha något att härma. Då kommer det av sig själv och barnet är helt plötsligt förberett för att klara av skolan när det börjar om några år.
 
Jag jämför tanken lite med tanken på unschooling - där barnet styr sin egen inlärning. Det är barnets intressen och förmågor som styr vad man som vuxen hjälper barnet att lära sig. Jag är inte någon unschoolingfantast men metoden verkar ha sina fördelar. Jag är däremot helt för metoden när det gäller vanlig fostran. Man behöver inte styra barnet, fostra barnet, det räcker att få vara med, lösa problemen längs vägen, ge barnet möjligheter, lotsa förbi det jobbiga...jag tror att man kan ofostra barn! 

1 kommentar:

  1. Håller helt med! Det är väl klart att det är så! Det är i samspel med andra, helst de nära kärleksfulla människorna, som vi utvecklas och också lär oss saker. Till det behövs inga särskilda grupper. Men jag tycker också illa om föräldrar som hela tiden är på sina barn och korrigerar och rättar och anmärker, som tycker att det "ytliga" beteendet är viktigast. Barn ser, och de gör som man gör. Det är precis som du säger, "det räcker att vara med, lösa problemen längs vägen, ge barnet möjligheter". /Annelie

    SvaraRadera