onsdag 5 mars 2014

Tankar om trots!

Jag har en liten 3-åring och man brukar säga att 3-åringar är i trotsåldern. Han är lite trotsig eller vad man ska säga. Han vill göra själv. Han vill ha det alla andra har. Han vill inte alltid göra det han behöver göra, som att borsta tänder, klä på sig, åka med någonstans, gå tillbaka hem från lekparker, sova...Han jobbar med sin vilja. För det mesta går det bra. Det blir inga större kontroverser. Men ibland får man jobba lite mer för att ta sig ur den arbetsamma situationen.

Jag har funderat lite på det där. Varför man har trotsåldrar och hur man ska bemöta barn som är i trotsåldern. Jag tror att man är i trotsåldern för att man utvecklas helt enkelt. Man lyfts till en ny "nivå". En tre-åring jobbar med sitt jag. Han sätter gränser runt sitt jag. HAN vet allt, HAN kan allt, HAN äger allt...Han utvecklar på samma gång sitt förstånd och sin förståelse. När barnet möter omvärlden krockar hans vilja med andra viljor runtomkring. Jag tror att det är bra om krockarna blir så mjuka som möjligt. Om man går in i hans trotsbeteende och trotsar tillbaka fastnar vi i trotset. Det leder inte framåt. Jag tror inte heller meningen är att man ska undvika alla jobbiga situationer. Man kan inte strunta i allt 3-åringen inte vill göra. Man kan inte gå med på allt han vill.

Hur gör man då - om man inte ska trotsa tillbaka men heller inte ge vika för omöjliga krav? Jag tror att naturen är smart. Barnet som är i trotsåldern behöver mycket vuxenkontakt. En anledning är att barnet överhuvudtaget ska ha någon att nötas mot, som ger anledning till lite trots. En annan anledning är att barnet i samspråk med den vuxne kan slingra sig igenom trotset. På vägen genom konflikterna måste man prata. Man får förhandla, förklara, debattera. Det blir många ord, abstrakta ord som sedan, först, om, kanske, tänker, tycker...Tänk så mycket prat 3-åringen som har en vuxen som tar sig tid får möta. Tänk så mycket både språkförmågan och intellektet får utvecklas.

Trotsåldrarna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Varje gång det händer förvånas jag över kraften i det och över den kontakt vi måste ta med varandra för att klura ut hur saker och ting ska vara och gå till. Det blir mer komplicerat med ju äldre barnen blir tycker jag. Tonåringar håller jag på att vänja mig vid och de erbjuder en helt annan utmaning. Kanske är det bra för mig att möta deras "trots" - deras väg att bli vuxna. Jag måste rannsaka mig själv. Vad tycker jag? Vad står jag för? Var ska jag ge mig? Alla diskussioner och konflikter gör att vi måste kommunicera. Jag måste göra mig tydlig och visa vem jag är. Kanske är det bra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar