onsdag 26 mars 2014

Att vara någons minnesbank

Häromdagen funderade jag på hur det ligger till med minnet. Vad minns jag egentligen? Hur tidigt minns jag? När minns jag mer än glimtvisa detaljer? Från mina första år minns jag inte så mycket. Det är korta bilder, glimtar. Kanske är de riktiga minnen, kanske är det från foton, filmer, mammas och pappas berättelser. Bilderna är dunkla och magiska...som avlägsna drömmar. Jag kommer ihåg en orange stickig filt som jag ligger under när vi åker bil. Det är mörkt och gatljusena glider över filten och mörkret kommer tillbaka, sen om igen. Jag minns en lång korridor med en barnvagn i. Jag vet att mitt ofödda syskon ska ligga i den där vagnen och det känns bittert. Jag minns vagnen som brun men jag vet att den egentligen var beige. Jag kommer ihåg stygnet av svartsjuka men kommer också ihåg hur jag älskade min lillebror när han väl kom. Minnena blir fler och fler ju äldre jag blir och från 7-8-9 års ålder kan jag minnas hur det var på dagarna, i alla fall tror jag det. Jag minns vad vi åt till frukost och hur det var i skolan och vad vi gjorde på helgerna. Jag kan rekonstruera min vardag.

Jag tänker på att de första åren i en människas liv inte lämnar några tydliga minnesspår. Man kan inte veta vad som hände en. Dagarna är dunkla och outgrundliga. Det är föräldrarna och andra nära personer som bär nycklarna till vad som hände, hur dagarna gick, hur man själv var, vad man gjorde, vad man sa...Om ingen berättar vet man inte...Ändå finns ju förstås alla upplevelser, alla dagar kvar därinne. Längst inne i de allra innersta lagren av en själv. Allt man är med om finns kvar hos en på något sätt och påverkar säkert vem man är, hur man tänker...

Sen tänker jag på hur det blir när det lilla barnet lämnas till förskolan och är där många timmar varje dag. Så stor del av barnets liv som pågår utan några varaktiga vittnen. Förskollärarna kommer inte finnas kvar i barnets liv mer än de där förskoleåren. Ingen finns som kommer att kunna berätta vad som hände. Hur barnet var. Vad det sa. Det blir som ett stort svart hål i barnets liv. En period som inte lämnar några speciella spår i minnet eftersom man är för liten för att minnas. En period som ändå finns där och lämnar spår. Jag tänker på att barn är beroende av vuxna av så många anledningar. De behöver fysisk hjälp, någon som läser av signalerna de sänder ut, någon som skyddar, någon som sätter gränser, någon som tar i och kramar och ser i ögonen, någon som skojar och skrattar...Och någon som bevarar barnets minnen och upplevelser. Någon som är ett vittne till det som hände barnet och kan föra det vidare. Som är barnets minnesbank. Ger tillbaka barnet dess barndom, sätter ord på det som hände...

Kanske är inte barnen riktigt mogna för att lämna sina föräldrar en lagom lång stund varje dag förrän barnet har utvecklat sitt minne så pass att det som händer sätter varaktiga spår i hjärnan. Förrän barnet har den intellektuella kapaciteten att komma ihåg det som händer och berätta det för de som inte är med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar