Jag läser ibland på fb-sidor där förskolepersonal skriver om sin situation i förskolan. En mamma frågade vad förskollärare tycker att barn som är hemma missar om de inte går i förskolan. Hon frågade vad exakt det är som barnen lär sig i förskolan som inte barn som är hemma lär sig. Svaren var mycket förvånande. Många förskollärare yttrade sig. De allra flesta svarade "ingenting". Barnen i förskolan lär sig inte något mer än barn som är hemma. Några var lite ilskna och ironiska och sa att barnen i förskolan lär sig att strida, kämpa och slå sig fram bland andra barn. De lär sig att ingen ser deras behov. Många skrev att mamman skulle glädja sig åt att kunna vara hemma med barnen och att det var synd att inte fler kan vara det, att de själva skulle vilja det. Ingen kastade skit på förskolan och folk ville att den ska bli bättre men många tyckte ändå att föräldrar är bättre än förskolan, även om den är bra. Några få hävdade envist att barnen lär sig mycket mer på förskolan eftersom det finns en läroplan och pedagogerna är utbildade. Någon skrev att när föräldrar har gått 3,5 år på förskola så kan de komma igen och säga att de har lika mycket att ge som pedagogerna. De hävdade att det är barnens rättighet att gå på förskolan.
Tråden var mycket intressant men det allra mest intressanta var att den togs bort efter några dagar. Kanske får man inte säga att föräldrar duger lika bra som förskolan. Kanske får inte pedagoger tycka att det kan vara skönt för barnen att vara med sina föräldrar, att det kan vara skönt för föräldrarna att få ta hand om sina egna barn? Förskolan är på något sätt oantastlig. Systemet måste upprätthållas och försvaras. Vi kan inte prata på ett neutralt sätt om förskolan. Bara diskutera hur vi känner och vad vi tycker. Det är märkligt. På samma sida kan man läsa om hur tufft det är i förskolan. Grupperna är stora. Personalstyrkan är för liten. Personalen har i många fall inte tid att ta rast. En pedagog kan plötsligt vara ensam med upp till 19 barn. Man kan läsa om små 1-åringar som ingen har tid att trösta. Man kan läsa om små, små barn som lämnas bort 55 timmar i veckan. Man kan läsa om att många pedagoger inte kommer att orka fram till pension. Det verkar hårt. Det verkar som om förskolan inte kan klara av sitt uppdrag. Och att tro att politiker ska kunna pumpa in så mycket pengar i förskolan att kvaliteten blir så bra som den behöver vara är nog inte särskilt troligt.
Sen kan man ju fundera över kvalitet. Vi pratar om kvalitet. Men för barn kanske det inte räcker med en verksamhet av god kvalitet. De där pedagogerna som skrev att barnen inte missar någonting och att föräldrar är bättre än tom en bra förskola kanske har något...Barn kanske behöver sitt hem, sin naturliga miljö, sina föräldrar i första hand. Kanske är det verkligen sanningen och om vi ser den i vitögat då blir det så hemskt. Vad ska vi göra då? Kanske är det bästa att radera trådarna. Kanske är det ändå säkrast att skydda systemet.
Jag kommer att tänka på en film jag såg nyss, Django. Den handlar om slaveriet i USA strax före inbördeskriget. Man får se hur sjukt slaverisystemet är. Man får följa med till en plantage där det finns ett otal slavar. Ägaren verkar tycka om sina slavar (förutom några som han håller för sig och som ska brottas på liv och död för att vinna pengar åt sin husbonde). Ägaren frågar slavarna om råd i olika frågor men är ju ändå den som bestämmer. I huset finns en svart man som är chef över alla de andra slavarna. Han verkar vara den som bestämmer det mesta på något underligt sätt. Han känner ägaren ända sedan han var litet barn och har stort inflytande på honom samtidigt som han förstås är underlydande. Jag vet inte om Tarantino är ute efter det jag kommer att tänka på men så här tänker jag: ett sjukt system gör saker med folk. Man kan reagera på en mängd olika sätt. De som är offer kan också verka inom systemet och försvara det. De kämpar för att behålla något de själva är offer för.
Jag kan inte låta bli att tänka på situationen i förskolan. När ett system har hållit på länge och allt som var innan är borta och glömt då blir systemet självgående. Alla är med och driver det. "Förövare" som "offer" - alla strävar efter att upprätthålla det som är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar