lördag 8 mars 2014

Kvinnodagen!

Idag är det internationella kvinnodagen! Vi ska fira och vi ska kämpa! Men vad ska vi kämpa för? De två största frågorna i år verkar vara lika lön för lika arbete och rätten att få arbeta lika mycket som männen. I dagens lokaltidning står det att fastän kvinnor är mer välutbildade än männen så arbetar de mindre. Det presenteras som något negativt för kvinnorna. Som om kvinnorna egentligen vill jobba mer men någon hindrar dem. Och jag antar att det är männen som hindrar dem. Männen hjälper inte till tillräckligt hemma, männen tar inte ut tillräckligt mycket föräldrapenning och männen vabbar inte tillräckligt mycket. Hur helt vanliga kvinnor tänker och vill ha det är inte så intressant att skriva om. Ingen frågar dem.

Själv är jag bara trött. Vad är jämställdhet? Möjligheter eller tvång? Rätten att göra något eller skyldighet till det? Måste vi vara lika? Eller får vi välja att vara oss själva? Rättvisa eller likriktning? Ingen verkar fundera över det.

I Sverige har kvinnor precis samma möjligheter som män. Vi kan utbilda oss till vad vi vill. Vi kan välja det yrke vi vill. Vi kan rösta eller låta bli att rösta. Vi kan gifta oss med en man eller en kvinna eller låta bli. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Vi kan skaffa barn på egen hand om vi åker till Danmark och låter inseminera oss. Vi kan lämna våra barn ifrån oss tidigt om vi vill. Vi kan kräva av våra män att de tar hälften av föräldrapenningen eller ännu mer om vi vill det.

En sak är det däremot som vi inte så lätt kan välja. Och den saken har inte med jämställdheten mellan män och kvinnor att göra. För den saken är lika omöjlig för pappor. Det är rätten att ta hand om sina egna barn. Vi har rätten på pappret men inte i realiteten. Det är enormt svårt att klara av att vara hemma med barnen rent ekonomiskt. Det är lika svårt för både män och kvinnor. Attityderna till att ta hand om sina egna barn sätter också upp stora hinder. Det är lite konstigt att vilja det helt enkelt.

Kvinnor har alltså vunnit mycket på kvinnokampen - fast det är klart, redan på 60-talet när feminismen blomstrade för fullt hade vi ju redan en hel massa rättigheter. Kvinnor hade rösträtt, rätt till utbildning, rätt till att söka arbeten...Vad var det som var så angeläget att strida för? Rättigheten att få försörja sig själv? Rättigheten att få lämna barnen ifrån sig? Vem efterfrågade kampen? Var det den vanliga kvinnan? Den vanliga mannen? Nej, det var inte det. Det var en liten grupp intellektuella kvinnor som stod till vänster politiskt. Motståndet var stort. Organisationen Rädda familjen samlade på kort tid in 63 000 namnunderskrifter mot införandet av särbeskattning. Det hjälpte inte. Och nu är den kampen bortglömd. Vi kvinnor har alltså inte vunnit särskilt mycket - men vi har förlorat något viktigt - rätten att ta hand om våra barn! Kanske kan det vara något för en ny generation kvinnokämpar att strida för!?

4 kommentarer:

  1. Någonstans har även barnens rättigheter fallit i glömska...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, absolut! Barnens rättigheter hänger ju intimt samman med föräldrarnas liv.

      Radera
  2. konstigt för jag skrev ett långt inlägg i trotsinlägget men det kanske kom bort. iaf håller jag med å känner igen mej i såå mkt av de du skriver.
    kraaaaaaaaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt att ditt inlägg inte kom in! Och vad synd! Kul att höra hur fler tänker kring sk trots. Kram!

      Radera