Stora barngrupper...

 ...verkar vara ett ett stort problem i förskolan. Varje år poppar artiklarna upp. Det larmas. Förskollärarna orkar ej. Det är kris. Varje år. 

I år kan man läsa att:

i Västra Götaland är 49 % av de åldersindelade barngrupperna större än de borde vara.

I Skövde kommun är siffran 70 %

i Tibro är den 73 %

I Västerbotten är 8 av 10 barngrupper för stora.

I Värmland är barngrupperna för stora.

I Stockholm är en majoritet av barngrupperna för stora. I Nykvarn gällde det alla barngrupper. Alltså alla barngrupper var för stora.

De stora barngrupperna får konsekvenser. Hälften av förskollärarna säger att de inte hinner med sitt jobb. Tydligen stämmer inte det Skolverket säger om barngrupperna med verkligheten. Skolverket säger nämligen att barngrupperna inte varit så små sedan 19912. Men Lärarförbundets egna undersökningar visar att bara 262 av 1306 svarande förskollärare arbetar i en barngrupp där riktlinjerna följs. Detta var i oktober förra året. I februari ska förutsättningarna ha förvärrats. Inte nog med att barngrupperna är för stora, det är också brist på personal. Detta leder till stress och press och förskollärarna mår dåligt. De sjukskriver sig. Och i slutändan drabbas förstås barnen.

Googlar man hittar man samma information varje år. Samma saker sägs. Förskoleupproret fortsätter att göra uppror. Inget händer. För vad ska hända liksom? Var ska pengarna komma ifrån? Redan nu, när alltså barngrupperna är alldeles för stora och när personalstyrkan är för liten, kostar en förskoleplats ca 150 000 kr per barn och år...och då får vi alltså inte bättre kvalitet än den som är nu. Och tillräckligt många människor har visst ingen lust att bli förskollärare. Det är brist på dem. Och de som är förskollärare blir ofta sjuka och är hemma från jobbet. Man får försöka få tag i vikarier. Och det är också svårt tydligen. Så det verkar som om det blir svårt att få till någon förbättring.

Och det är väl just därför det är så tyst från politikerhåll. Det finns inte mycket de kan göra. Det faktum att barnen är utrustade med ett par föräldrar är inget man heller vill kännas vid. För om man gjorde det skulle ju en tänkbar lösning på problemet kunna tänkas möjligtvis vara att hugade föräldrar fick chansen att hjälpa till lite. Kanske nån hade lust att mot en rimlig ekonomisk ersättning, eller ännu hellre genom ett skatteavdrag, ta hand om sin egen avkomma några år. Men det blir nog aldrig aktuellt.