tisdag 23 januari 2018

Engelska

I engelskan i 5:an är nu eleverna färdiga med sina brev till en brevvän i en annan stad. Det tog sin tid...om jag räknat rätt 8-9 lektioner. Jag har försökt utröna hur det går till. Om barnen sitter och skriver på egen hand varje lektion. Sonen är lite ute i det blå. Han kan inte minnas några direkta genomgångar. Jag har frågat om det är några gemensamma ord som tagit upp, om det är någon grammatik, något annat...men nej, sonen har inte märkt av något sådant. Jag tänker att det är konstigt. Att lägga så många lektioner på att få ihop ett brev. Man satsar så mycket tid. Och vad får man ut? Vad har barnen lärt sig under dessa drygt två veckor? Något de inte kunde innan? Jag tvivlar. Om det hade varit någon ordning på torpet hade läraren kunnat låta eleverna jobba med brevet i två lektioner och sedan gett läxa...bli färdig till nästa gång. Hur svårt kan det vara liksom? Jag och sonen gjorde färdigt brevet efter ett par lektioner. Det tog inte mer än en halvtimme eller nåt för honom att snickra ihop det med min hjälp. Och då hann jag också gå igenom lite stavning, genitiv och ett par andra saker han hade problem med. Eftersom sonen var färdig med brevet behövde han extramaterial att jobba med. Han fick läsa texter och svara på frågor till texterna. Bra idé. Men ändå. Sitta i skolan och läsa en text på egen hand och svara på frågor på egen hand. Och det allvarligaste av allt...läraren var inte ens intresserad av att försäkra sig om att han förstod, hade svarat på frågorna, eller hade svarat rätt på frågorna, eller om hans språk var korrekt, eller om den borde ha förklarat något sonen inte kunde i språkväg. Texterna lästes och bearbetades i blindo. Det var alltså bara en nödlösning för att få sonens tid att gå.

Tänk om alla barn hade fått läsa texterna, tillsammans. Om läraren hade gått igenom orden. Tillsammans. Gett orden i läxa. Om barnen hade svarat på frågorna och läraren hade gått igenom svaren. Tillsammans. Om det hade funnits något grammatiskt moment som texterna hade koncentrerat sig på som läraren hade kunnat gå igenom med klassen. Och om översättningsmeningar eller andra övningar som gav eleverna en chans att nöta in den nya, eller en aning svårare, grammatiken, hade getts. Då hade det hänt något. Då hade eleverna tagit ett eller ett par steg framåt...lagt ännu en tegelsten på engelskbygget.

Men så går det inte till i skolans värld längre. Arbetet sker i blindo. Utan riktning och mål. Och det slutar oftast med att det är eleverna som har blivit ansvariga för sitt eget lärande. Smart? Inte om du frågar mig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar