torsdag 11 januari 2018

Engelska nu och då


 Skolan är igång igen efter jullovet. När grundskolebarnen kommer hem från skolan och har vilat sig lite grand frågar jag vad de gjort på de olika lektionerna. Det är svårt att komma ihåg. Det pratas mycket. Men jag försöker lyssna och ställa följdfrågor för att få lite information. I engelskan i 5:an verkar det vara brevskrivning på g. Första lektionen hade det pratats om brevet...eller om någon slags beskrivning. Det var lite oklart. Men det hade pratats i alla fall. Andra lektionen, igår, hade det pratats mer...och barnen hade börjat få skriva sitt brev. Det blev inte klart. Så idag antar jag att de ska skriva mer på det där brevet. Jag blir lite ledsen. Och besviken. Visst...man kan skriva brev. Men det blir så väldigt väldigt mycket sånt här i skolan verkar det som. Prat och egen produktion...som verkar sluta i ingenting. För vad ska brevet liksom bidra med? Vad exakt är det eleverna kommer att lära sig på det? Att återupprepa sitt eget outvecklade engelska skriftspråk? Eller tror läraren att barnen lär sig mer engelska, fler ord, bättre grammatik, fler idiom...av att enbart på egen hand använda sig av det språk de redan har? Hur ser läraren till att barnens språk går framåt, utvecklas, blir gradvis allt mer avancerat och korrekt? 

Det blir nog inte så värst mycket med det hela. Det är tur att eleverna tittar på youtubefilmer där man pratar engelska och att de spelar tv-spel och datorspel där det pratas engelska och där skriftlig information förmedlas på engelska. Det är ju bra. Men det är inte tillräckligt. Den typen av språk är en viss slags språk...vardagligt, kortfattat eller otroligt pratigt, späckat med ungdomsuttryck och slang men inte av språk man kan hitta i mer formellt språk. Men det kamouflerar ändå...gömmer lärarens dåliga jobb under en yta av skenbar behärskning av det engelska språket. Det är värre med de andra moderna språken... tex tyska. Där finns inget som kamouflerar obefintlig eller bristfällig eller felriktad undervisning. Där blir det inget kvar. Där kan man lätt konstatera att efter 4 års tyskstudier på grundskolan har eleverna kommit...ingenstans. Och det är tragiskt. Lika tragiskt som att barnen får sitta i skolan och sitta av 5 engelsklektioner i veckan i 4 år med en undervisning som inte ger ens i närheten av vad 3 lektionstimmar under 2 år gav förr i tiden. 


Jag slår upp engelskboken från 1955. Den använder jag hemma till mitt barn i 5:an nu och den har jag använt till ett par av mina äldre barn också. Jag slår upp stycket vi ska börja arbeta med till helgen...när den riktiga engelskinlärningen sker för min 11-åring. Vi har kommit till stycke 45. Det är en text som handlar om en fisketur och är finns många bra uttryck...uttryck som är bra att kunna..."at once", "last summer", "seem to be", "in a few minutes", "broad daylight"...osv. Här bakas in grammatikmoment som redan gåtts igenom men som nu får repeteras...ing-form, vissa verb som styr ing-form, who, adverb...Och så kommer en genomgång av den tredje temaformen och hur den används. Två korta översättningsövningar kommer direkt i anslutning till texten. Och så en rolig historia! Den har vi redan läst...vi kunde inte vänta! Och vi skrattade gott åt den typiskt engelska, krassa humorn! Texten är förstås fullproppad av ord och en gloslista längst bak. 



I övningsboken finns två bra övningar. I den första ska man förvandla predikatet från presens till perfekt. På den tiden fick barn lära sig både ordklasser och satsdelar och också alla ord som behövs för att beskriva tex tempus. En annan skillnad. En som verkar bagatellartad men verkligen inte är det. När man får orden, verktygen och kan dem väl när man gått ur grundskolan (förr folkskolan) var man redo att börja läsa tyska (på realskolan förr) högstadiet nu. Då kunde läraren börja tyskstudierna på en helt annan nivå och med en helt annan fart än nu när barnen inte har några ord eller någon förståelse av hur orden fungerar allt efter deras funktion i satserna. Då blir det svårt att börja prata om och lära sig hur de olika satsdelarnas artiklar och bestämningar böjs och hur de olika tempusen konstrueras. Och då får man vänta, och vänta, och vänta...på att ingenting kommer att hända. 
Och så kommer det 20 översättningsmeningar till slut där perfekt övas ytterligare. Och översättning är väl något som är toppen när man lär sig språk. Översättning tvingar studenten att attackera det som är nytt och läraren/läroboksförfattaren kan styra elevernas träning så att alla lär sig det de ska och behöver lära sig. Inte som när man skriver ett brev...när barnens eget språk reproduceras och reproduceras utan riktning och utan mål. Man upprepar sitt eget outvecklade språk om och om igen. Jag saknar den gamla skolan. 







20 kommentarer:

  1. Det låter ju som att läraren har haft genomgångar om brev och brevskrivning (kanske även genretypiska ord och grammatik?) innan eleverna sätter igång och skriver själva. Med andra ord, lärarledd genomgång följt av att eleverna producerar själva så att läraren kan checka av vad de kan och har lärt sig. Vad ska de sedan göra med breven? Skicka till en verklig mottagare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade ju varit bra men jag är tveksam. Det är inget mitt barn kommer ihåg. Och även om så hade skett hade det nog varit svårt för en 11-åring att både komponera ett brev, fundera över språket i sig samt hålla koll på grammatik och ord läraren har pratat om innan. Det är bättre att lära sig språket först och sedan börja skriva fritt.

      Radera
    2. Breven ska skickas till en verklig mottagare - en annan mellanstadieelev i en annan stad.

      Radera
  2. Okej, ja det var ju lite konstigt att din son bara kommer ihåg att de pratat om brev men inte vad de har sagt. Tycker ändå att det låter som en riktigt kul uppgift att få skriva ”riktiga” brev till ”riktiga” mottagare. Kommer med skräck ihåg de otroligt trista grammatikböckerna från min egen skolgång, var det absolut tråkigaste jag visste. Är inte alls lika övertygad som dig att man faktiskt lär sig mer på det sättet. Men alla är vi nog olika. Att ha kravet att dagens elvaåringar ska kunna skriva ett brev på engelska låter ju högst rimligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi tycker olika. Grammatik kanske upplevs som tråkigt. Men oj vad bra det är att ha grammatiken i ryggmärgen när man ska skriva engelska! Skolans uppgift är ju inte bara att göra roliga saker utan att förbereda barnen på framtiden. Det finns ju barn som i framtiden ska jobba med språk...som tex engelsklärare, översättare, tolkar...och som kommer att använda sig av engelska i hög grad..tex ingenjörer, ekonomer osv.

      Radera
    2. Det är ju också väldigt svårt för dig att ha en åsikt om vad mitt barn lär sig i sin skola. Det är svårt nog för mig som inte är där att försöka bilda mig en uppfattning av vad som verkligen lärs ut där. Det man kan säga är att insynen är i stort sett obefintlig. Inga prov ges. Knappt några läxor ges. Det skrivs och pratas mycket...i alla fall pratas. Det som skrivs rättas inte.

      Radera
  3. Ja, visst är det svårt för mig att ha en åsikt om det. Det jag hade en åsikt om var ju att din beskrivning lät som något roligt och lärorikt medan din slutsats var raka motsatsen.

    SvaraRadera
  4. Det är väl så att allt man vill lära sig och måste lära sig inbegriper ett ganska stort mått av tråkighet. Eller om man ska kalla det ansträngning. Hur ser du på matematik till exempel? Det är väl ganska tråkigt att räkna uppgift efter uppgift, nöta in gångertabellen, lära sig hur man omvandlar enheter, hur man löser ekvationer...det måste tragglas för att det ska gå in. Ska man strunta i det bara för att det är tråkigt? Musik...det är ju kul att kunna spela ett instrument...men hur kommer man ifrån det tråkiga i processen...lära sig noter, lära sig hantera instrumentet på rätt sätt, få fin ton, traggla låtar till de sitter. Men det kanske räcker om man spelar lite på känsla...det blir väl musik ändå...på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Naturligtvis är inte allt roligt jämt. Men om man hittar ett arbetsområde som är både roligt och lärorikt är väl det helt kanon! Eller! Att bara sitta och traggla med böcker hela tiden känns inte alls motiverande. Om man ska lära sig ett instrument enbart genom att nöta noter och stå ensam i sitt rum och träna ledsnar man ju tillslut. Om man istället får prova på att spela på ”allvar” kanske för en publik på en skolavslutning blir det ju genast mer motiverande. Jag ser det som samma sak med brevskrivningen. Att bara nöta grammatik blir väldigt omotiverande tillslut, men att få prova sina vingar genom att komponera att brev som en verklig mottagare ska läsa och förstå låter ju väldigt motiverande!

      Radera
    2. Jag menar inte att man ska nöta grammatik hela tiden. Och jag menar inte att man inte ska få skriva något eget någon gång. Men att ägna lektion efter lektion åt att skriva eget. Och dessutom utan någon feedback eller att läraren ens rättar och ser till att barnet förstår vad som är fel anser jag är slöseri med tid. Det ger för lite jämfört med den insats man lägger ner. Engelsklektionerna bör bestå av textstudier, ordstudier, bearbetning av text, muntliga övningar i anslutning till text och grammtikstudier i anslutning till text. Med tanke på att eleverna dessutom har väldigt många lektioner engelska i veckan bör man hinna med detta OCH dessutom några "rolig" sak som inte tar sig alltför stora proportioner.

      Radera
  5. Intressant diskussion! Själv är jag tysklärare sedan väldigt många år på gymnasiet och jag håller med om att elever idag kan väldigt lite, ja nästan ingen grammatik sedan tidigare när de kommer till gymnasiet. Det är ett problem, men man får ta det då. Jag tycker att en blandning av ord, uttryck texter och egen produktion, gärna med anknytning till det som man har studerat är det bästa. De måste ju också få möjlighet att använda det, lilla, språk de har för att utvecklas vidare. /Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl klart att eleverna ska få skriva med sina egna ord också. Men det jag ser av särskilt grundskolan är en total övervikt på egen produktion. Jag tror att detta leder till dåliga språkkunskaper. Det är väl därför de kan väldigt lite, ja, nästan ingen grammatik när de kommer till gymnasiet. Det är överhuvudtaget väldigt lite fokus på språkbehandling och grammatik i skolan tycker jag. Grammatik behandlas som vilket faktaämne som helst i svenskan, Man avverkar det en gång per stadium och sedan intet mer. Det blir ingen djup kunskap. Och alltså har eleverna inga verktyg att kunna lära sig främmande språk. Jag är också gymnasielärare i svenska och engelska. Jag har inte jobbat på många år men jag kan ju se att det ändrat sig enormt mycket i skolan när det gäller språkundervisning sedan jag jobbade i skolan för 20 år sen. Då jobbade vi lärare på det gamla sättet...text, glosor, frågor till texten, grammatik till texten, talövningar till texten...och dessutom en del egen språklig produktion. Men detta verkar inte finnas kvar. Det finns ingen struktur kvar som jag ser det. Ibland kommer det en text. Ibland kommer det glosor. Något grammatikmoment gås igenom ibland. Jag tror att detta också är negativt. Jag tror att struktur och regelbundna vanor skapar en bättre inlärning. Och inom strukturens ramar kan man också ha roliga saker. Men det kan inte bli tonvikt på kryddan så att säga. Det måste finnas en vanlig, "tråkig" bas.

      Radera
    2. Jag tror att det ser väldigt olika ut på olika skolor. Rent generellt kan jag säga att eleverna kan för lite grammatik idag när de kommer till gymnasiet, men de kan också väldigt olika mycket. Detta beror förstås både på vilken skola de har gått på, man kan ju se vissa mönster, och hur de själva har jobbat med det som de har fått lära sig. Jag har elever som på fullt allvar hävdar att de inte "fattar" varför verben har olika ändelser! Som om det skulle vara något att förstå! Det är ju bara att lära sig och det gör man i regel väldigt snabbt om man bara anstränger sig det minsta lilla. Jag kräver att de gör det. Men det finns nog en ganska utbredd kultur att låta det vara och att inte kräva för mycket... Och det är förstås ett problem. Den struktur som du beskriver känner jag annars väl igen både från min egen undervisning, mina kollegors och faktiskt också från den undervisning min yngsta son får i årskurs 6. Men jag tycker att många lärare rent generellt ger för lite feed-back. Kanske beror det på den ökade undervisningsskyldigheten?

      Radera
  6. Ja, om din sons lärare ber eleverna skriva brev och sedan inte ens tittar på dem håller jag med om att det inte är okej och förstår din besvikelse. Jag hade förväntat mig att hen rättat elevernas ”kladd”, och även haft klassgrnomgångar med vanliga fel samt repetera de grammatiska regler som eleverna verkar ha haft problem med. Men något sådant görs alltså aldrig?

    En annan fundering... jag kommer ihåg hur jag själv fick frågan av min pappa vad jag hade lärt mig i skolan under dagen och att jag aldrig kunde svara på den. Det var en för stor och abstrakt fråga och jag var för trött efter en hel dags inlärning. Men nog lärde jag mig massvis. Mina egna barn har också mycket svårt att svara på vad de har gjort under en skoldag. De kan knappt inte ens komma ihåg vad de åt till lunch. Jag har dock aldrig dragit slutsatsen att de inte lär sig något, precis som jag inte skulle dra slutsatsen att de inte fått något att äta.

    Jag läser din blogg ibland, och kan tycka att du har en del intressanta synpunkter på en hel del saker. Men när det kommer till skolans värld verkar det vara nattsvart, och intrycket jag får är att du ofta är väldigt snabb att utgå från att det värsta tänkbara scenariot är det enda tänkbara. Av just den anledningen kommenterade jag detta inlägg. Din syn var tydlig, ditt barns lärare gjorde något dåligt, medan jag istället såg det på ett annat sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har rätt. Jag ser skolan och den utveckling jag kan spåra från min egen skolgång till den som bedrivs nu som nattsvart. Och jag är inte ensam. Läs Pedagogiken och kunskapssynen av Martin Ingvar, Inger Enkvist och Martin Henreksson. Där går de noggrant igenom vilken kunskapssyn skolan har, hur man arbetar, hur hjärnan fungerar och vilken typ av undervisning som passar den bäst samt ger förslag på hur man borde förändra skolan för att vända den här trenden.

      Universitet larmar då och då om bristande förkunskaper i alla möjliga områden. Näringslivet larmar om att de inte längre kan hitta kompetent folk. Så nog tror jag att det ligger i en del i det jag skriver.

      Radera
    2. Jag minns ett av mina gymnasiebarns utvecklingssamtal. Läraren suckade och sa att han inte längre kunde börja undervisa i fysik...han fick skjuta upp det lite och undervisa i matte på fysiklektionerna också. Eleverna hade inte längre kunskaper nog för att klara av den fysik de hade gjort när han började undervisa för många år sedan. Det finns fler människor ute i landet som funderar och reflekterar över den utveckling vi har haft sedan 1960-talet när hela skolväsendet stöptes om.

      Radera
  7. Det låter som en intressant bok, och den kan jag absolut tänka mig att läsa. Den verkar ju förstås inte köpas av alla, här är exempelvis en pedagogikprofessors syn på boken:

    http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/asa-ljunggren-kunskapssynen-pedagogiken-och-paradigmfallan/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man får väl själv avgöra vad man tror på. Mycket i verkligheten tyder ju i alla fall på att svenska skolan har allvarliga problem.

      Radera
  8. Måste dock erkänna att jag har misstolkat dig något. Har uppfattat det som att det är de enskilda lärarna och dina barns skolor som du har varit kritisk mot. Men nu förstår jag att det är läroplanen du inte tycker om. Det är ju såklart tjänstefel av lärarna att inte följa läroplanen, men visst kan man ha en annan kunskapssyn än den som finns där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte emot de enskilda lärarna. De är offer för ett skolsystem som inte fungerar. De är också offer för en bristfällig lärarutbildning. Och de unga lärarna har dubbelt, eller trippelt, handikapp i och med att de själva har gått i en dålig skola, har gått en dålig lärarutbildning samt styrs av en dålig läroplan. Jag tror precis som Henreksson att det är först nu som omvälvningen av skolan får sitt fulla genomslag. Förr höll lärarna emot i och med att de bar på minnen av en annan skola och förde vidare det de själva fått sig till livs. Nu finns snart inga minnen kvar, inga modeller att falla tillbaka på...och det fria fallet börjar.

      Radera