lördag 13 januari 2018

Hur står det till?

Att prata skola är känsligt. Jag trodde förskola var det allra känsligaste man kunde ta upp i det här landet men jag inser att skolan är ett ännu känsligare kapitel. Det är som att trampa på ömma tår när man kritiserar skolan. Och jag fattar...man vill ju så gärna att ens barn ska gå i en bra skola, man vill lita på att barnen kommer att få sig allt de behöver till livs, man vill att det ska gå bra. Och man är ju tvungen att skicka barnen till skolan. Man har inget val. Hur det än är i verksamheten måste barnen dit. Då är det lugnast att tycka att skolan ändå är bra. Om någon klagar uppstår en tävling...men hos OSS är det bra, men det är ändå lite bättre i VÅR skola, och för MINA barn går det bra...Och jag fattar...det är klart att det finns olika bra skolor och olika bra lärare. Så har det väl alltid varit...i varierande grad. Men nu har jag en känsla av variationerna är för stora och att det oftast varierar åt fel håll. Alltså att det oftare är sämre än bättre. Hur kan jag då ha mage att säga det? Tja, allt tyder ju på det. PISA-ras, andra undersökningar, larm från högskolor, larm från näringsliv...Allt tyder på att skolan har allvarliga problem. Och som jag tolkar det är problemen på en djup nivå...det duger inte att komma och säga att...på MINA barns skola är det ändå bra, eller DEN läraren är ändå bra...Så kan det förstås vara...men det räcker inte...inte om basen i hela skolsystemet är fel. Och det tror jag att den är.

Läroplaner och kursplaner är luddiga och ger inga ordentliga riktlinjer om vad man ska göra, vad barnen ska lära sig. Detta öppnar upp för den här stora variationen vi tydligen ser ute i skolorna. Vissa tolkar så och andra tolkar si.

Betygskriterier är luddiga och öppnar upp för godtycklig betygsättning. Det läraren tycker kan alltid rättfärdigas på något sätt genom någon av alla de luddiga fraser betygskriterierna anger.

Skolan styrs av kommunpolitiker som alltså inte är experter på skola och utbildning.

Det finns alltså inget fast ramverk kring skolan och vad den egentligen är till för. Och vad är skolan till för då? Rimligtvis borde den vara till för att se till att barnen får vissa kunskaper de annars inte skulle tillägna sig. Men så ser det inte ut. Skolan är till för så väldigt många andra saker...det är en social inrättning, demokrati ska läras ut, jämställdhetsfrågor ska behandlas, barnens personligheter dras in i det hela...har du varit aktiv nog? Har du upplåtit din stämma? Om icke...då har du inte bidragit till att föra diskussionen vidare...och då håller du inte måttet. Kan du fakta? Spelar ingen roll...du har inte fört väl utvecklade resonemang och du har inte jämfört eller dragit några utvecklade eller väl utvecklade slutsatser. Skolan har blivit som en labyrint där vägarna oftast leder vilse.

Och jag påstår bestämt att jag inte är ensam om att tycka på det här sättet. Och visst...jag är nattsvart i min syn på skolan. Det är jag eftersom jag anser att det ser nattsvart ut helt enkelt. Jag ser det jag ser i mina barns skolor. Och jag ser skillnaden och den negativa utvecklingen...mina 14 år som skolförälder har låtit mig få en viss inblick i de spår skolan lämnar efter sig som är möjliga att spåra utanför skolans lokaler. Det jag ser är inte en positiv utveckling. Det går inte åt rätt håll. Det går åt fel håll. De strukturer som fanns för 14 år sedan, 12 år sedan, 10 år sedan...är på väg bort...och ersätts av googlande, pratande, planlöst skrivande, fler och fler lekbetonade aktiviteter, och digitaliseringen...bara den är värd många många blogginlägg...allt åtföljt av en allt mer sluten värld där föräldrar icke göre sig besvär. Vi har icke med saken att göra.

Men mina egna iakttagelser är bara en del min nattsvarta syn. Om allt omkring mig hade varit frid och fröjd och det bara var jag som var missnöjd skulle jag nog få ta in att det var jag som var konstig och oresonlig. Men så är det ju inte...det finns många tecken och signaler och larm som styrker min syn på det hela.

Lärarstudenter har tydligen svårt med det svenska språket. Och därför föreslår en universitetslektor ett basår i det svenska språket. Den här lektorn påstår att 20 % av lärarstudenterna har svårt med grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Ett av skälen till detta kan vara de låga antagningskraven till lärarutbildningarna.

Det studenterna har svårt för är:
-svårighet att förstå vad uppgifter går ut på.
-svårt att skriva fullständiga meningar.
-syftningsfel.
-små och stora bokstäver, sätta punkt.
Studenterna har brister på alla möjliga nivåer helt enkelt. Lektorn säger att hon inte kan bedöma om innehållet i en tenta är tillräckligt bra eftersom hon inte kan utläsa det i svaret från studenterna.

Man kan också läsa om att språkkunskaperna hos studenterna har sjunkit. I juli 2017 kunde man läsa om att elever med godkända gymnasiebetyg i till exempel franska saknar elementära förkunskaper. Det har också framkommit att gymnasieskolor fuskar med betyg i stor skala. Kommuner, rektorer, elever och föräldrar trycker på och tjänar på manipulationer. I den här artikeln förs också den mycket viktiga tanken upp: SKOLGÅNG ÄR INTE DETSAMMA SOM LÄRANDE.

Dick Harrison har skrivit en hel del om studenters försämrade kunskaper i historia. I SvD finns en hel del att läsa om man är prenumerant. Han säger att som universitetslärare kan han se att kunskaper han lärde sig på mellanstadiet måste han numera lära ut på universitetet. Och då undervisar han alltså studenter som har valt att studera historia på akademisk nivå. Han säger att vi har en allmän förflackning när det gäller bildningen i Sverige.

Inger Enkvists, Martin Ingvars och Magnus Henrekssons bok Pedagogiken och kunskapssynengör en fullständig genomgång av hur dagens skola fungerar och vilken kunskapssyn den har. I boken får man tydlig information om vilka problemen är, varför de är problem och vad man bör göra för att vända skutan.

Martin Ingvar skriver att internationella undersökningar gång efter annan visar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än tidigare. Han anser att den negativa utvecklingen delvis kan förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper. Modern forskning visar att NÖTNING, FLIT OCH TRÄNING är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Och här vill jag lägga till att detta måste gälla språk också. "Repetition är den breda vägen till kunskaper." Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Man måste uppnå en automatik i räkning, skrivande och läsning för att kunna ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.

Lärarledda lektioner är viktiga för att det hela ska fungera men i Sverige har vi valt en annan väg. En väg som stakades upp genom 1946 års skolkommission. Där spelade Alva Myrdal en nyckelroll och hon var influerad den amerikanske pedagogen John Deweys idéer. Där spelade eget arbete stor roll. Undervisningen skulle inte förmedla konkreta kunskaper utan forma den växande människan och väcka hennes inneboende kreativa förmågor. Barnen skulle arbeta och upptäcka på egen hand. Fler idéer som smugit sig in i Sverige genom att man förvrängt pedagogers och psykologers budskap är att läraren ska vara handledare och att eleverna ska ta eget ansvar.

Martin Ingvar skriver att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte stämmer överens med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn och ungdomar är alltså inte mogna att ta stort ansvar för sitt arbete. De behöver normer och förväntningar. De behöver lära sig självdisciplin och studietekniker av vuxna. Och det var detta som skedde i den traditionella undervisningen och skolan. Det har visat sig att traditionella undervisningmetoder  ger goda resultat och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Och det är inte bara kunskaperna som blir lidande. När eleverna får ta för stort ansvar för sitt eget lärande ökar också elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden. Elever, särskilt pojkar, fick sämre självförtroende och blir illa rustade att gå vidare till högre årskurser.

Inger Enkvist skriver om den kunskapssyn som finns i skolan. Hon menar att sedan 1970-talet har skolans uppgift förändrats från att vara en förmedlare av kunskap till att i första hand fungera som en institution för social utjämning. Detta har försvagat inlärningen. Lärarens roll har kommit att handla om att "se till hela eleven" istället för att ägna sig åt ämnesundervisning. Det hela landar i att eleverna ska söka kunskap på egen hand och därmed hamnar alltså ansvaret på eleverna själva. Eleverna ska arbeta på egen hand...kunskaper är subjektiva och eleverna ska utarbeta sina egna kunskaper. Eleverna ska kunna leda och bedöma sitt eget arbete.

Inger Enkvist berättar att studier brukade innebära att läsa och lyssna till vad vuxna intellektuella som hade studerat kunde förmedla till unga personer som på grund av sin ålder inte hade hunnit se och förstå så mycket av världen. Att studera var i koncentrerad form att få del av väsentlig kunskap från tidigare generationer.

Kunskap finns och den kan och bör läras ut till eleverna. Enkvist säger att länder som har bra resultat har fokus på kunskaper. Och att det inte finns ett enda land med ett framgångsrikt utbildningssystem där elever på egen hand ska söka kunskap (och att låta 11-åringar skriva brev i engelska, skriva uppsats efter uppsats, prata och prata och prata...i engelska eller tyska eller franska..istället för att studera texter, ord och grammatik och nöta och träna in detta....det är att låta elever söka sin egen kunskap).

Inger Enkvist låter dessa ord falla som tunga stenar över oss...Människan har med kunskap, inte minst i teknik, lyckats forma världen efter sina behov och önskemål men vissa har i övermod och okunnighet trott att hon kan sluta att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen, varmed hon förstås förbereder slutet på den era hon har skapat. Om Sverige och andra västländer fortsätter att acceptera de här kunskapsfientliga trenderna, innebär detta att en 2500 år lång utveckling bryts.

Ja, orden faller tungt. Och jag tror på vartenda ett av dem. Men ingen lyssnar. Ingen vill förstå. De som bestämmer vill ha det som vi har det. Och lärarna är för dumma eller för hjärntvättade för att protestera eller kämpa emot. Och föräldrar, ja, de är för inriktade på att försvara sitt eget, förmodligen av rädsla för sina barns skull. Det måste vara bra! Annars är det ju hemskt. Och det vill man ju inte att det ska vara. Och barnen...ja, det är de som drabbas. Och med dem drabbas hela vår kultur.














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar