Skoljobb...

...digitaliseringen är i full gång i högstadieskolan här i stan! Inte en bok finns inom sikte (utom i tyskan...fast den används inte nåt särskilt tyvärr). Sonen har den här veckan religionsprov och i snart tre veckor har de studerat judendomen. Läraren berättar på lektionerna om judendomen och så får eleverna jobba på plattan. Där finns läroboken och där finns frågor som ska besvaras...det är långa faktafrågor, korta faktafrågor, ordkunskap och reflektionsfrågor. Ibland finns länkar till matnyttiga artiklar. Tanken är god...

Till sin  hjälp har barnen fått ett papper (utdraget från Gleerups digitala läromedel). Jag studsade till en aning när jag läste igenom det. Det är stort...löst...luddigt. Och barnen...vad tycker de? Förstår de något av detta? Men det är förmodligen inte så intressant. Huvudsaken är att alla dessa ord vräks ut i etern. 

I alla fall...sonen jobbar på. Han vill lära sig och han vill ha bra betyg. Han jobbar hårt. Han läser och försöker fylla i alla uppgifter så gott han kan. Det är mycket att läsa och läraren har enligt sonen inte berört så värst mycket av vad som finns på plattan. Det digitala förbryllar. Vi vill ju vara digitala i detta land. Regeringen har fastslagit den digitala kursen. Den gäller. Men frågan är vad det ger? Är det bättre att läsa på plattan än i en bok? Är det bättre att skriva på plattan än på ett papper? Får man mer kunskaper? Utvecklas tänkandet? Underlättar det? Svar nej. På alla frågor. En fysisk lärobok är enligt mig överlägsen. Den är en fysisk produkt där man kan orientera sig på ett verklighetsanpassat sätt...bläddra, se två sidor på samma gång, överblicka materialet rent fysiskt. På en platta blir det ogripbart...man blippar...man scrollar...man ser bara små bitar här och där...det flyter ut...blir luddigt...även om innehållet är bra. Till slut har man blippat och scrollat sig hit och dit och vet knappt var man håller hus. Och när man ska svara på frågor...med fysiska material kan man ha boken liggande framför sig och skrivblocket bredvid...läsa, anteckna, låta blicken vandra mellan de olika fysiska medierna. På plattan blir det inte så. Endera får man blippa hit och dit...eller göra små, små rutor...en med den lilla lilla biten av text och en med tangentbordet och en med rutan att skriva i. Man blir trött. Nacken värker. Handlederna tar stryk. Det ger inte mer än analogt jobb...utan mindre. Det är sämre. 

Digitaliseringen är allvarlig på andra sätt också. Den fjärmar inte bara eleven från materialet utan också läraren från eleven. Allt finns så prydligt presenterat på plattan. Man kan jobba där på egen hand. Läraren behöver inte lägga sig i. Stora diskussionsfrågor finns där i etermaterialet. Läraren (inte i min sons klass i alla fall) verkar inte intresserad. Ändå finns frågorna i läromedlet. Ska man svara? Sonen tyckte inte det. Läraren hade inte ens berört det. Men jag är tveksam. I det centrala innehållet står angivet att eleverna ska tillägna sig etiska förhållningssätt och jobba med källkritik. Rent hyoptetiskt kan läraren hävda att eleven borde ha gjort det också...även om läraren själv inte har lust att ta hand om jobbet. Så en så stor fråga om nedanstående...som handlar om etik, jämställdhet och det svenska paradämnet källkritik...lämnas alltså därhän av läraren. Och rent hypotetiskt kan läraren vid betygssättning slå ner på att eleven inte gjort detta. Materialet finns ju där. Så sonen får göra det. Det bestämmer jag. Han får diskutera med mig istället för med läraren. 

Frågorna på plattan ska skickas in. De ska klickas in för granskning av läraren. Om läraren bedömer att svaret är rätt genererar det poäng. Förra terminen, i geografin, tolkade sonen materialet som att det var en hjälp för att klarar det avslutande provet. Han var inte jättenoga med att svara. Svarade kortfattat och lämnade stora frågor därhän och nöjde sig med att diskutera dem hemma, med mig, och göra analoga anteckningar för att kunna läsa på till provet. Men vid betygssättningen fick han anmärkning på att han inte jobbat i läromedlet tillräckligt. Så nu vet vi. Arbetet på plattan är avgörande. Barnen studerar alltså på i mångt och mycket egen hand och läraren kontrollerar efteråt vad som är gjort. I religionen har nu sonen alltså svarat på allt. Han har klickat in sina svar (som inte går att ändra efteråt även om man kommer på något mer att skriva....ändrar man försvinner allt och man får börja om...smart va? Främjande av studieteknik va?). Något som är intressant är att läraren än så länge inte har öppnat svaren och inte har rättat dem. Tre dagar innan provet. Är inte idén med att plugga att lära sig? Borde inte läraren kolla så att barnen har fattat rätt innan provet görs? Men så är det inte i skolans värld längre. Det handlar mer och mer om att barnen sköter undervisningen av sig själva på egen hand och att läraren kontrollerar resultatet efteråt.

Det är rätt absurt. I ett land där skolplikten innebär närvaroplikt...inte som i andra länder läroplikt. I ett land där hemskolning är förbjudet...där har det alltmer kommit att likna hemskolning...fast inom skolans lokaler...och utan en vuxen, tex förälder, som kan hjälpa till och styra undervisningen i rätt riktning. Jag skrattar när jag tänker på det. När det gäller just det här arbetet, judendomen, i 7:an, ser jag att detta är ett alldeles för stort jobb för en 13-åring att klara på egen hand. Barnet behöver hjälp av en vuxen person bara för att kunna överblicka materialet och reda ut alla långa frågor som ställts av Gleerups. Och läraren har abdikerat. Och barnet måste befinna sig i skolans lokaler i ca 7 timmar varje dag. OCH för att det säkert ska gå bra för barnent...måste en förälder hemskola efter skolans slut.

Bra jobbat av skolan! Not.