tisdag 16 januari 2018

Jag har tänkt lite mer på det där med att skriva brev...

...på ett främmande språk kan vara roligt! Det kan också vara bra att lära sig hur man skriver ett brev med inledande artighetsfraser, datum, styckeindelning och avslutande artighetsfraser. Det kan vara bra att försöka formulera ett brev på ett främmande språk. Kanske upptäcker man att man vill använda något ord man inte vet vad det heter på engelska. Kanske frågar man sin lärare om hjälp eller slår upp ordet i en ordbok...om man använder såna numera...är lite tveksam till det.

Så, att skriva brev på ett främmande språk när man inte har kommit jättelångt i sin grammatiska utveckling kan vara en kul grej...men jag tror inte att man ska inbilla sig att eleverna lär sig något särskilt på det.

Mitt barn hade efter fyra lektioner fått ihop kanske fem meningar. De var trassliga och snåriga eftersom sonen ville använda ett språk han inte behärskade. Han tyckte att han inte fick ihop det och att det hade låst sig.

Vi tog itu med det hemma. Han fick berätta vad han ville få sagt på svenska. Jag skrev ner meningarna han ville skriva och han fick översätta dem. Jag gjorde om hans svenska meningar lite så att de skulle gå lätt att översätta. Han översatte. Jag strök under sånt som var fel. Det var ett par stavfel, ett verbböjningsfel och en missad genitivapostrof. Jag berättade också om ing-form i perfekt och han fick försöka få ihop en mening som innehöll en sådan konstruktion. Det gick bra med lite hjälp.

Vad lärde han sig då? Jo, han fick höra mig berätta om genitiv. Det har jag gått igenom förut och han har hört det av läraren också. Men det hade inte fastnat riktigt än alltså. Annars var det inte något särskilt faktiskt. När han inte fick någon hjälp med styrning av innehållet valde han ett alltför svårt språk och det blev inte något av det. När jag hjälpte honom med innehållet kunde han skriva ett brev där höll vi oss till ett språk han redan bemästrade. Jag borde kanske ha försökt hitta en nivå som var precis över den han ligger på för att kunna höja honom. Men det är inte så lätt att hitta den bara så där.

Brevet har alltså inte hjälpt honom framåt i engelskan. Det har låtit honom stå kvar och stampa på samma nivå han redan befinner sig på.

Och det är helt ok...att göra sånt här då och då...varenda moment behöver inte leda framåt. Men när skolan i stort sett bara består av sånt-här-då-och-då-stoff...ja, då blir det ju inte så värst med inlärningen.

Hur ska det vara då?
Jag anser att språkundervisning (och annan undervisning också) bör följa en struktur med få avvikelser. Strukturen ska vara så fast att den känns som en struktur. Den bör bestå av:
- Textstudier - översättning, uppmärksamhet på idiom och uttryck, grammatiska nyheter samt frågor och samtal om texten.
- Ordstudier
- Grammatikgenomgångar
- Övningar till den grammatik som tagits upp. Översättning och annat.
- Läxor och uppföljning.
- Prov med jämna mellanrum på det instuderade.

Stoffet i undervisningen bör bygga på det föregående. Repetition är av nöden.

Inom denna ram kan man göra små "utflykter" av roligheter och sånt som kan vara matnyttigt. Tex skriva små brev, hålla små föredrag, leka lekar, sjunga, spela teatersketcher...

En bra lärobok hjälper till att hålla strukturen. Så som det var förr.

Någon kanske invänder att det inte var "roligt" förr. Och att det är "roligt" nu. Och att det måste vara "roligt" för att man ska lära sig. Jag köper det inte. Att ha en struktur betyder inte att det måste vara tråkigt. Att träna och repetera mycket är visserligen till en början arbetsamt men det måste ju vara så. Hur kan man annars lära sig? Och något som är bra med att lära sig jobba...det är att man blir bra på att jobba och anstränga sig...precis vad man behöver kunna för att klara av det mesta i livet. Nivå och grad av ansträngning avpassas förstås efter barnens ålder. Det nya "roliga" sättet att jobba behöver inte heller vara särskilt "roligt" för barnen. Frågar man efter kan man få höra att det är "segt", "trist", "obegripligt"...långsamt. Det händer inget. För mycket ansvar läggs på barnen som tappar fart. Då börjar barnen pyssla med annat, tänka på annat, greja och prata och kolla på roligare saker på plattan. Det blir inget av det helt enkelt. Varken när det gäller inlärning eller rolighet. Det blir tidsfördriv.


5 kommentarer:

  1. Så som du beskriver en bra språkundervisning minns jag det från min skoltid (är från 1981). Om ämnen eller lektioner var "roliga" tyckte jag mycket berodde på lärarna! En del lärare var alltid positiva och brann för sitt ämne... det smittade av och gjorde det intressant. Andra verkade som om de bara satt och räknade minuterna till nästa rast... då var det inte lika motiverande ;) Självklart räcker det inte att bara vara glad och positiv, men på den tiden hade lärarna ju en gedigen ämneskunskap. Och kombinationen blev bra!

    Vi fick inte skriva brev men jag hade en brevvän i England i mellanstadieåldern. Det var svårt. Det var precis som du beskriver; jag tänkte mig meningar på svenska och försökte direktöversätta dem till engelska, det blev ju inget bra språk. Däreom blev jag duktig på att slå upp i ordbok ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så var det för mig också som gick på högstadiet mellan 1981-1984. Även om tempot var lite långsammare än det var ännu några decennier tidigare. Men strukturerna var desamma. Och man lärde sig i alla fall hyfsat mycket grammatik och en hel del ord.

      Hade också brevvänner utomlands...det var väl populärt på -80-talet. Några blev det bara ett par brev till men ett par fanns kvar i ganska många år. Det var roligt...och blev förstås lättare ju mer engelska man lärde sig. Men det var ju något man gjorde på fritiden, av eget intresse, och inget som tog en eller två eller ännu fler veckor i anspråk av engelsklektionerna.

      Radera
    2. Det där med ordböcker är ju intressant...de verkar också ha kommit ur modet. Så även grammatikböcker. Inte ens på gymnasiet har de en egen grammatikbok.

      Radera
  2. Det är synd! Jag har haft mycket användning av mina grammatikböcker senare också, särskilt franska eftersom jag gick på språkskola i Frankrike första terminen efter studenten... och sen jobbade som volontär. Precis som du säger handlar det nog om en grundläggande struktur att lära - och när det är gjort är det lätt att förstå vad man ska leta efter och hur grammatikboken kan vara till hjälp. Men om grundstrukturen aldrig lärs ut (på svenska, till stt börja med!) blir ju grammatikböckerna omöjliga att förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så är det ju! Grammatiken måste barnen få lära sig gradvis och inte bara punktvis utan kontinuerligt. Då blir det lätt att prata och läsa om språk...man förstår terminologin och vad orden innebär. I gymnasiet använde lärarna sig av grammatikböcker i alla språk jag läste...engelska, tyska, franska och latin. Varje vecka var det ett grammatikmoment som gicks igenom av läraren, gavs i läxa (i grammatikboken), gjordes övningar kring och checkades av veckan efter. På universitetet var det likadant i engelskan...svårare engelska förstås och en mer avancerad och utförlig grammatikbok...genomgång av lärare, övningar...och till slut visa vad man kan när man skriver, översätter. Tycker att det är så märkligt hur det blivit...man väntar och väntar...på vad? Till slut är det så otroligt mycket man inte gjort att det inte längre går att ta in det man behöver för att kunna påstå att man kan ett språk, ens lite grand...Det är ju hundra gånger bättre att börja bygga från början, ta lite i taget men ständigt gå framåt. Inte som nu...ligga och huka under en buske i evigheter och sen något enstaka ryck framåt.

      Radera