Lita på mig!

Ibland tycker mina tonåringar att jag inte litar på dem. De kan bli riktigt ilskna och säga hårt "Du litar ju aldrig på mig! Om du kunde lita på  mig för en gångs skull!" Det kan gälla studier, läggtider, hemkomsttider...Jag brukar försöka förklara att det där med att lita på går i två riktningar. Att lita på någon gör man när man kan lita på någon. Märker man att barnet lägger sig för sent blir man tjatig...drar man ur sladden till internetanslutningen...Märker man att barnet inte läser tillräckligt mycket...ja, då blir man tjatig igen, man kanske rentav blir riktigt arg...inte på att barnet gjort något dumt mot mig...utan att barnet inte tar vara på sig själv...Så mitt tips till den som vill bli litad på är att uppföra sig så att man kan lita på den. Och det är inte helt lätt att ta in att det kan hänga på en själv...att tillit inte kan komma först utan att uppförande och mognad måste gå före. Och inte är det lätt när tonårshjärnan verkar var lite luddig...det verkar vara ganska mycket som ännu inte fallit på plats...konsekvenstänk, disciplin, självkontroll, planeringsförmåga...Mognad kommer ofta av sig själv, när tiden är mogen...men kanske att tjat, diskussioner, konfrontation, försoning...är med och lägger bitarna på plats? Man får se...det är en spännande och okänd resa att vara förälder till barn i alla åldrar får man konstatera.