Ett inlägg från någon förskolesida flimrar förbi i mitt fb-flöde. Jag stannar till.
En mamma undrar över hur många barn man får inskola på en gång. Hennes barn har hamnat i en grupp där 8 stycken 1-1,5-åringar skolas in på samma gång av två pedagoger. Mamman skriver att det är rätt kaotiskt och undrar om det här är normalt. Hon skriver att det känns jobbigt när det är barn som står och bara gråter i över en timme.
Och förskollärarna svarar. Svaren är spretiga. Några tycker att det är förfärligt. Några är bara konstaterande. Det är normalt. Så ser det ut. Oroväckande många tycker att det är helt ok. Till och med bra. Det kan vara jättebra att ha en massinskolning eftersom barnen lär sig av varandra. Gruppen blir starkare av en sån erfarenhet. Någon skriver att barnen finner kraft i varandra och blir mer lyhörda för varandra efter en sådan erfarenhet.
Jag försöker se dem framför mig. De åtta barnen (någon hade till och med varit med och skolat in 12 stycken 1-åringar på en och samma gång och det gick minsann väldigt bra) som hamnat i en främmande miljö, utan mamma, utan någon som känner dem, borta från allt det kända och trygga. Och så ska barnen hämta kraft ur varandra, gå stärkta ur upplevelsen eftersom de delar den med andra olycksbröder och olyckssystrar.
Och detta är väl paradoxen. Barnen har aldrig varit mer barn än nu...totalt skilda från vuxenvärlden den största delen av barndomens vakna timmar. Fostrade i en speciell barnmiljö. Men ändå har liksom barndomen avvecklats. Den har upphört att finnas till. Man kan prata om barn, 1-åringar, som om de vore vuxna...som kan stötta varandra, hämta kraft ur varandra, bli lyhörda inför varandra...tack vare ett hårt öde. Som någon slags lägerfångar kanske. Som överlever tack vare att de har varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar