Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

måndag 28 augusti 2017

Normer

Nu är det vardag igen. Och som ett brev på posten dyker de där inläggen upp på de sociala medierna. De som konstaterar att det är så skönt att vardagen startar igen och man får lämna in sina ungar till förskolan. För man har haft det så jobbigt att under de lediga veckorna.

Det är ju bara en skitsak egentligen. Inget att bry sig om. Det är ju bara något man säger. Det vet jag ju. Alla mammor och pappor älskar sina barn. Och tycker om att vara tillsammans med dem. Det är ju inte så att man menar att det är skönt att bli av med själva ungen. Det fattar jag med. Och samtidigt är barn jobbiga. Så är det ju. Och att de är jobbiga emellanåt betyder ju inte att man inte älskar dem. Självklarheter.

Men det är ändå något som stör mig när de där fraserna dyker upp alltför ofta. I skrift. Ut till "alla andra". Budskapet forslas ut. Tas emot. Integreras. Och blir en norm. Det kanske är snitsigt på något sätt. Så där som hemmafruarna förr i tiden sa att det var så skönt när semestern var slut och de blev av med karln igen. Saker återgick till det normala.

Det är ju så med normer. Att normer uppstår när alla gör likadant. Det glider iväg och så ändras en norm. Och fler vill göra som normen. Det är ju normalt.

Nu är förskola norm. Det är normalt att barn är där. Det är normalare än att de är hemma i sina egna hem tillsammans med sin egen mamma. Det är normalt att barn fostras utanför hemmen och onormalt att de fostras i dem. En ny norm har uppstått. Och i den normen ingår liksom att det är jobbigt att ta hand om sina egna barn och att det är skönt att ha barnen i förskola.

Det ÄR jobbigt att ta hand om barn. Det vet väl alla som har barn. Och det är särskilt jobbigt att ta hand om barn de första åren man är förälder. Man är ju inte van. Man har inte gjort det så länge. Det är som att få ett ganska komplicerat jobb. Det är inte lätt i början. Men får man träna så. Ja, då går det förstås lättare. Om man skaffar ett ganska komplicerat jobb är förmodligen inte reaktionen att man vill slippa undan jobbiga bitar. Kanske är de jobbiga bitarna till och med de mest utvecklande. De man lär sig mest av. De som gör att man till slut blir bra på sitt jobb. Det kan vara så med barn också.

Men normen är inte sådan. Att vara förälder är inte något man ska liksom ägna sig åt. Det är en bisyssla. Och samtidigt en heltidssyssla. På ett ytterst intrikat sätt. Barn är något som föräldrar inte ska ägna sig onödigt mycket åt. Samtidigt utgör barnen råmaterialet för heltidstjänster åt en hel yrkeskår. Det är lite lustigt egentligen. Eller olustigt. Eller helt normalt. Hur man nu vill se det. Beroende på vilka glasögon man sätter på sig.

Det allra mest märkliga i det hela är att föräldrar så lättvindigt vräker ur sig den där obligatoriska frasen när sommarlovet närmar sig slutet och när vardagen står för dörren...att för en förälder kan det vara fruktansvärt att vara tillsammans med sitt eget barn i 4,5,6 eller fler veckor på heltid medan det för förskollärare och barnskötare inte är jobbigt alls. Men de kanske är en särskild sorts människor. Eller så är många främmande barn lättare att ta hand om än få egna. Man kunde ju annars leka lite med tanken på hur en förskollärare som också är småbarnsmamma har det. Först alla vardagar tillsammans med ett gäng förskolebarn inramat av samvaro med egna barn på morgnar och kvällar och helger. Och sen, som en extra bonus, flera semesterveckor tillsammans med de egna barnen. Undrar hur de har det? Det hör man inte så mycket om.

Om man nu till äventyrs skulle få för sig att framföra lite försiktig normkritik...visa på att det finns andra sätt att se det...till exempel att det kan vara roligt att vara tillsammans med sina barn på heltid...ja, då blir det inte roligt. Då gör man andra ledsna. Man ska inte tro att folk har sina barn i förskola för att det är roligt. (fast det är roligare än att ha dem hemma förmodar jag). Man är präktig. Man vill ha en gloria. Man har ägnat hela sitt liv åt sina barn och har följaktligen inte något eget liv.

Men det är väl så med normer och strukturer. Det är inte lätt att se dem när man lever i dem.

4 kommentarer:

  1. Som förskolelärare kan jag säga att det är olika saker att vara mamma och att vara lärare. Det är galet skönt att komma från min lillpöjk och gå till jobbet. Och mina kollegor har samma upplevelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det kunde jag faktiskt inte föreställa mig! Men det vet väl ni förskollärare bäst förstås! Jag försökte bara sätta mig in i hur det skulle vara att lämna mitt eget barn på en förskola och sedan åka till en annan för att ta hand om andras småbarn. Jag skulle nog inte klara av det tror jag. Men vad skönt att det inte är så. Det är bra att det är galet skönt att liksom byta barn med varandra. Jag vet inte...jag har lite svårt att se att småbarn behöver lärare. Men kanske har barn behov av lärare när de är i stora grupper. När man är med sina egna barn kommer nog själva lärandet naturligt, ur själva samvaron med all den kontakt den medför...allt prat och alla frågor och svar och alla möjligheter barnen får att hjälpa till, se hur man gör, se vad vuxna håller på med.

      Radera
    2. Du har en väldigt avig attityd, du hade en föreställning i din blogg ock jag svarade på den. Sen känner du att ditt svar ska vara drygt och bitsk och rött ut sagt utan att du har så bra koll på fakta. Jag får nog säga att jag tycker synd om dina barn. De hade nog gynnats av att vara mer med människor som inte har den inställningen eller beter sig så extremt omoget. Tänk lite innan du vräker ur dig saker. Pinsamt.

      Radera
    3. Tja, jag har rätt att tycka vad jag vill på min blogg. Det är fritt att läsa eller låta bli. Ja, jag är avig. Jag tycker att det är märkligt att säga att man tycker att det är skönt att lämna sitt lilla barn för att ta hand om andras småbarn. Men som sagt...folk tycker ju uppenbarligen olika.

      Jag vet en del om förskola. Jag har av olika anledningar haft fem av mina barn på förskola. Jag drog mina slutsatser av de erfarenheter jag och barnen gjorde och kom slutligen fram till att jag inte tycker om förskola. Jag tycker att det är dåligt för barn att vara där. De som arbetar där är bara människor. Det finns bra människor och mindre bra människor - där som precis över allt annars. En nackdel förskollärare har...oavsett hur bra de är för barn...är att de inte är barnens mammor. De känner inte lika starkt för barnen som barnens egna mammor gör. Och jag kom fram till att jag vill att mina barn ska fostras av någon som står dem allra närmast, älskar dem mest och vill deras allra bästa. Och du behöver inte tycka synd om mina barn. De har det väldigt bra. Särskilt mitt yngsta barn har haft det väldigt bra eftersom han sluppit förskola.

      Men jag inser att ämnet är mycket känsligt.

      Radera