torsdag 28 december 2017

Fröken Friman...

...går ju på tv nu när det är jul! Två avsnitt har gått och de har jag sett. Och det är ju en trevlig serie. Mysig och fin och gullig på alla sätt och vis. Och det är eländigt med fattigdom och sjukdomar och lurendrejare. Och så det där andra. Det som serien handlar mest om...hur eländigt det är att vara kvinna. På alla sätt och vis. Och jag blir trött. Jag blir trött av att varje scen är marinerad i våra dagars fastspikade sanning och våra dagars sätt att se på saker och ting. Pk-tänket. Det som inte får frångås. Statsreligionen.

För efter de här två första avsnitten undrar jag verkligen:

- Varför tycker Lottie, den rika överklasskvinnan i den vackra våningen med en lyckad make och tre söta barn, varav den yngsta är blott 1 år gammal, att det är roligare att stå bakom en disk och betjäna kunder hela dagarna än att ta hand om sin familj? Varför tycker hon att det är mer intellektuellt och känslomässigt stimulerande? Får hon inte ont i fötterna av att stå hela dagarna? Blir det aldrig trist? Aldrig enformigt? Blir det aldrig slentrian att ständigt omges av samma människor? Blir de aldrig lika trista som barnen och hembiträdet och maken?

- Varför är det roligt för barnflickan/hembiträdet att läsa sagor och natta barn när det inte är roligt för mamman? Hur kan barnflickan så uppenbart njuta av de små liven i den fina lägenheten och med glädje gulla med dem när mamman blir fullständigt uttråkad av det?

- Varför tycker de fattiga kvinnorna att det är viktigare och roligare att arbeta med monotona och tunga arbeten än att få chansen att vara i sina egna hem och ta hand om sina egna barn?

Så speglar serien dåtidens verklighet? Drömde alla kvinnor om att lämna sina barn till barnflickor och ännu icke uppfunna stordriftsinsitutioner à la 2000-talet? Och drömde de om att lämna sina egna barn till barnflickor och bli barnflicka åt någon annans barn... i en evig cirkelgång. Drömde de om ett samhälle som tömts på människor...ett Svenska Hem där inte längre några vackert klädda kvinnor flanerar omkring med hatt på huvudet och korg över armen...för det finns inga kvar...de har vandrat vidare...in i arbetslivet och ut ur hemmen, bort från gator och tog och affärer...och det har blivit tomt. Ingen är hemma. Alla är borta. Alla är på sin plats, långt från varandra. Var det verkligen det dåtidens kvinnor drömde om? Och vi då, vi som lever det livet...varför ställer vi inga frågor? Varför låter vi tv:ns seriefigurer fortsätta sprida sin propaganda oemotsagda. När ser vi vad vi själva har omkring oss? Det förtryck vi är utsatta för? När ser vi att ett samhälle där man inte längre får eller förväntas ta hand om sina egna barn är en diktatur. En mycket värre diktatur än ett där mammor förutsattes kunna, vilja och böra ta hand om barnen de väntat och fött. Men det händer nog inte. I våra upplysta och jämställda dagar blir kejsaren aldrig naken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar