Förskolan måste bli bättre...

Ett gäng förskoleproffs skriver en debattartikel i Göteborgsposten. De inleder med att säga att förskolan i Sverige har ett nationellt och internationellt gott anseende och en erkänt viktig funktion i barns lärande och utveckling

MEN...förskolan har blivit sämre.

Ny statistik om förskolan visar att förskolan inte har de grundläggande förutsättningarna som krävs för att den ska kunna genomför det uppdrag den har.

Förskolan är sedan 2011 en egen skolform och en del av skolsystemet. Barnen har rätt till omsorg, lek, lärande och undervisning - alltså hela kittet! Allt som en förälder normalt ger sina barn förutsättningar för att få inom ett hem. Förskolläraren har ansvar för det pedagogiska innehållet och för att varje barn kan utvecklas och lära sig.

Personalens utbildningsnivå har stor betydelse. Det visar forskningen. Men bara 39 % av personalen är utbildad. I genomsnitt alltså. I Stockholm är så få som 28 % utbildade. I Göteborg hela 39.

95 % av alla barn mellan 1 och 5 år går i förskola. Och barnen börjar vid allt yngre åldrar. Andelen små barn i grupperna har ökat. Barngruppernas storlek är i genomsnitt 15, 4 barn. Men en hel tredjedel av alla barn går i barngrupper med 19 barn. Det är en del va! 19 barn. Små barn. I samma lokal. För att få sin omsorg, lek, lärande och undervisning.

Forskning är bra. För forskning kan visa så mycket. Nu har forskningen visat att det inte bara handlar om barnens rätt till förskolan (alltså den medfödda rätt varje barn har till en förskoleplats. Den av Gud, får man förmoda, givna rätten) utan också om att förskolan ska hålla en hög kvalitet. Och då måste förstås barngrupperna bli mindre, personalen fler och dessutom mer utbildad.

Förskolesverige är liksom en slags paradox. En sån där oändlighetsslinga. Slingan går så här...eftersom barn är en stor del av sin barndom i förskolan måste förskolan vara bra.

Men förskolan är en av de allra mest utsatta branscherna vad gäller psykisk ohälsa. Förskollärarna blir sjuka av sitt jobb. De upplever gränslöshet i uppdraget och ansvar utan kontroll med en känsla av stor otillräcklighet. Balansen mellan krav och resurser finns inte. Personalen jobbar med små barn i miljöer med höga ljudnivåer. Raster finns ofta inte tid till. Men det är tur att personalen är så lojal att de fortfarande kan upprätthålla en välfungerande verksamhet. För det kan de. Eftersom engagemanget är så djupt. Och därför uppskattar både vårdnadshavare och barn verksamheten. Det visar forskningen. Vilken tur va!

Men det duger inte ändå. Ansvar och resurser krävs på alla nivåer för att ge ett av samhällets viktigaste jobb förutsättningar.

Det är fascinerande läsning. Det finns ingen tvekan. Fastän att förskolan är i kris är den ändå bra. Det är som att ge sin in i en religion...i begynnelsen var förskolan...Guds ord är ristade i sten. Alla barn är lovade en tillvaro i paradiset där de kan njuta av lek, undervisning, omsorg och lärande. Men så kom ormen...oklart vilken identitet hen har...och förstörde allt...paradise lost...men översteprästerna gör sitt yttersta och varken barn eller vårdnadshavare märker så mycket...de uppskattar verksamheten. Men bakom kulisserna...kaos...allt är uppenbarat...ett offer krävs. Pengar. Mer pengar. Barnen har vi redan offrat. De lämnar vi villigt in i verksamheten i allt yngre år. Vi uppskattar verksamheten.

En sax...det skulle vi ha. Som klipper av det där bandet där orsak och verkan är slutna i en löpsnara. Snart måste väl någon därute i riket kunna kläcka ur sig: Barn behöver faktiskt inte gå i förskola.