För det är ju så att de nordiska länderna hör till världens mest jämställda länder. Bara det att fyra av de fem statsministrarna är kvinnor. Stefan får skämmas lite där faktiskt.
De fem är lite oroliga över att kvinnors och flickors rättigheter ifrågasätts. De motsätter sig starkt alla försök att begränsa kvinnors rätt till laglig och trygg abort och andra hälsotjänster. De kräver att skadliga förfaranden som barnäktenskap och kvinnlig könsstympning ska avskaffas i hela världen. Och det är förstås mycket lovvärt.
De fem vill att Norden ska vara ett exempel för hela den övriga världen. De vill dela med sig av erfarenheterna och fördelarna med att kvinnor och män är jämställda i samhället. För här har vi ju jobbat med jämställdheten i 40 år. Och detta har lett till att vi har starka ekonomier och är lyckligare och mer välmående.
Knäckfrågan för att kunna bli lika lyckliga och välmående som de nordiska länderna är:
- den avlönade föräldraledigheten som kan delas mellan föräldrarna.
- en lika rätt till högklassig barnvård.
dessa två saker har gjort att kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet.
Männen...ja de har i stället fått möjlighet att sköta hemmet.
Allt är toppen. Men vi är inte riktigt framme än. För arbetslösheten bland kvinnor som är födda utanför EU är hög. Och våldet mot kvinnor har inte utrotats. Arbetsmarknaden är fortfarande segregerad. Kvinnor jobbar i vård och skola och männen är överrepresenterade inom transport-, byggnads- och industribranschen.
Allt är alltså bra men det är lite kvar. Och kampen fortsätter.
Det är det vanliga alltså. Norden är bäst. För här jobbar kvinnorna som hela karlar. Och detta tack vare föräldraförsäkringen och förskolan. Särbeskattningen glömde man att säga den här gången. Men man undrar lite ändå...i alla fall jag. Kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet...jo, så är det ju. Man glömmer att säga att kvinnor också har förlorat möjligheten att avstå från att delta i arbetlivet och istället jobba hemma. Nordiska kvinnor jobbar mest i Eu. Men andra sidan av myntet är att i alla fall svenska kvinnor har höga sjukskrivningstal. Man talar heller inte om att svenska förskolebarn också är rätt sjuka. Och att det kostar. Det vabbas en hel del...närmare bestämt togs det ut 6 692 133 vabdagar förra året...vilket motsvaras av 18 340 år. Man talar heller inte om att den högklassiga barnvården - eller förskolan - som vi kallar den i Sverige - brottas med stora problem. Och värre kommer det väl bli eftersom det är svårt att få folk att vilja bli förskollärare.
Det låter nästan som om den nordiska modellen...den som de fem vill ska gälla hela världen...inte är riktigt så perfekt som man vill göra gällande. Eller så är det helt enkelt så det är värt det. Jämställdhet är värt vilket pris som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar