Det var länge sen jag skrev nåt om corona. Men pandemin fortsätter. I min familj har vi varit med om sjukdomen...alla av oss som bor i samma hus har haft det. Det gick ju bra. Vi blev inte jättesjuka. Vi blev lite olika sjuka...allt från inga symtom alls i stort sett till sängläge några dagar. Efter sängläget fortsatte symtomen för några av oss under en längre tid...ont i leder och inne i "benen", ont bakom ögonen, täta luftvägar. Jag har fortfarande hosta...har haft det i snart 6 veckor. Lukt och smak tappade vi alla, även den som i övrigt inte hade ett enda symtom. Vissa av oss har fått tillbaka lukt och smak helt och hållet, andra har fortfarande försämrad lukt och smak eller förändrad upplevelse av smaker och lukter. Trötthet i kroppen har ett par av oss. Var fick vi vår sjuka ifrån? Det är ju inte så lätt att veta...men när vi blev smittade fanns det egentligen bara två vägar in i familjen...lågstadieskolan eller högstadieskolan.
Förut sa man att barn varken kunde smitta andra eller bli smittade själva. Men det verkar ju inte stämma riktigt och man verkar ha ändrat sig lite. Fast inte så mycket ändå. I min kommun sitter det väldigt hårt inne att stänga grundskolan...trots att det verkar som att det pågår en del smittspridning i den miljön.
I andra kommuner tänker man annorlunda. I grannkommunen stänger man ner högstadieskolan delvis...försöker glesa ut genom att låta eleverna turas om att vara i skolan, en dag per årskurs. Förskolorna fortsätter som vanligt dock. Riktigt små barn verkar inte kunna smitta varken varandra eller personalen. Fast i vissa kommuner tror man det. I Boxholm till exempel. Där har personalen i förskola och grundskola varit oroliga och nu, idag, får de gehör för sin oro. Man stänger inte ner verksamheten. Men personalen ska bära visir. Skolchefen säger att detta visar på handlingskraft. Pedagogerna ska bära visir när det inte går att hålla avstånd.
Det låter ju bra. Fast lite konstigt ändå. Hur håller man avstånd till förskolebarn? Går det? Tveksamt...i alla fall när det gäller de yngre barnen...1 år, 2 år, 3 år...4-5-åringarna kanske man kan hålla på avstånd men de där yngsta behöver nog en del närhet med vuxna för att ta sig igenom en dag. Åtminstone hoppas man att de behöver det...och får det. Jag försöker se det framför mig...en liten 1-åring som tas om hand av en människa med visir framför ansiktet...Det låter så där...lite konstigt...kanske lite skrämmande för barnet. Jag ser framför mig hur det var att ta hand om 1åringar, 2åringar, 3åringar osv...kånkandet och bärandet, pussarna och kramarna, de små armarna runt halsen, skrattet och pratet...ja närheten man har med sina små. Det som ger kontakt och närhet och boostar utveckling och glädje hos barnen. Det som barn borde ha rätt till...Frågan är om någon annan än mamma, pappa och de riktigt nära kan ge det till barnen. Och vad som händer om barnen berövas detta under många av de vakna timmarna alla barnets vardagar under nästan alla barndomsåren. Vad gör det med barnen? Sätter det några spår? Nu i coronatider sätts allt på sin spets...att barn ska vara på förskola är det inget snack om...man låter hellre personalen arbeta iförda visir än att ens fundera på om de barn som skulle kunna vara hemma fick den möjligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar