Dagmammorna ska bort!

I Malmö ska man ta bort dagmammorna! Många föräldrar är bestörta och ledsna. De var nöjda med sina barns dagmammor. De protesterar. En mamma skriver att hon är konfunderad över vad man kommit fram till i granskningen. Å ena sidan att små barngrupper som alltså finns hos dagmammorna är positivt för lärandet men å andra sidan att tillgång på pedagogiskt material, stimulerande läromiljöer och pedagogisk kompetens kan vara begränsad hos dagmammorna. Hon skriver också att det inte finns några konkreta belägg för att barnen skulle vara mindre förberedda att börja skolan än förskolebarnen. Den här mamman menar att man borde satsa på kompetenshöjning för dagmammorna. Samtidigt säger hon att kunskapen och kompetensen finns hos dagmammorna - annars hade hon inte valt detta för sina barn. Det är föräldrarna som vet vad deras barn behöver och det är alltså de som ska bestämma. Mamman tror att utfasningen av dagmammorna egentligen är ett sätt för kommunen att spara pengar. Och så säger hon att det inte är rätt att spara in pengar på barnen för sparar man på barnen har vi ingen framtid. Albert Einstein har sagt att fantasi är viktigare än kunskap. Och så säger mamman att hennes barn både har kunskap och fantasi. Och mamman upplever att barnen fått detta från sin dagmamma.

Jag tänker att förvirringen är total. Visst, det är synd att dagmammorna tas bort. Om barnen trivs där och föräldrarna är nöjda så är ju allt bra. Men är detta allt man kan komma på att kämpa för? Föräldrarna ska få bestämma. Men bara mellan förskolan och dagmamma? Ja, och så kommunen då som inte vill att föräldrarna ska få bestämma alls. Men jag är så fascinerad över vanligt folk. Det faktum att barn hör hemma någon annanstans än hemma har gått så ända in i benmärgen på dem att de inte ens kan formulera tanken att...vänta nu...om vi ska få bestämma...varför inte bestämma helt och hållet? Och man kan tänka att barn mår bättre i små grupper, mer familjeliknande grupper...men det ska ändå vara i någon slags verksamhet. Inte hemma. Inte med mig. Det är något patetiskt över det hela...dagmamman symboliserar på något sätt den sista lilla resten av något ursprungligt. Hon känns väl som en slags mamma kanske. Hon är ju i sitt hem. Och föräldrarna kan tänka att där, där har de det mysigt och tryggt. Tänka att där, där får barnen både kunskap och fantasi. Men det uppenbara...det kommer aldrig för dem. Att barnen kan få det mysigt och tryggt  och få kunskap och fantasi i sitt riktiga hem. Med sin riktiga mamma. Men där är det stopp. Inte kräva för mycket. Bara kämpa för rätten att behålla ett i kommunens tycke föråldrat barnomsorgsalternativ. Mamman är sedan länge föråldrad. Så föråldrad att hon är alldeles bortglömd. Till och med av mammorna själva.

Det är sorgligt.