Pussel!

Jag ramlar över en fråga från en förskollärare. Hen undrar hur man ska se på pussel. Vilka lärprocesser som pågår när man lägger pussel. Hen vill synliggöra detta. Hen får massa svar. Det handlar om logiskt tänkande och mönster, matematik, att se delar och detaljer, finmotorik, social förmåga om man samarbetar när man bygger, uthållighet...Ja, svaren var många och kloka. Men jag blir i alla fall lite full i skratt. Man vill synliggöra lärprocesser. Pusslet är till för något i förskolans värld. Här hemma tänker vi lite tvärtom. Om vi har lust bygger vi pussel. För att det kan vara roligt. Kanske slinker det med lite lärdomar på köpet. Men det ger vi blanka fan i rent ut sagt. Det är inte därför vi bygger. Och tror inte att de första pusslen kom till som delar i någon slags läroplan utan som tidsfördriv. Och visst är pussel jättebra och jättenyttigt på alla möjliga sätt men...egentligen klarar vi nog oss utan dem. Jag menar att ett barn som inte byggt pussel lär sig nog det där ändå...matematik och att se mönster och att samarbeta och sånt. Men det är ju klart att det man gör i förskolan måste passa in i någon slags läroplan. Och då är det ju bra att leta nyttan med sånt man vill pyssla med. Så man rättfärdigar pysslet. Gör det viktigt och oumbärligt. Jag är glad att vi inte behöver tänka så, vi som fostrar barn på frilans! Vi kan nöja oss med att ta fram ett pussel bara för skojs skull eller skita i det i den fasta förvissningen om att det kommer att gå bra ändå. Det känns befriande.