Ja, så sjöng de på studenten! Så vacker sång! Ungdom och hopp, glädje och framtidstro...
Men så grumlas bilden. Jag tänker på hur det är för ungdomar, på deras psykiska hälsa. För i veckan kunde man läsa om att ungdomarnas psykiska ohälsa har ökat igen. Den har ökat stadigt sedan man började undersöka saken på 80-talet. Nu är det hela 57 % av de 15-åriga flickorna som svarat på enkäten som lider av psykosomatiska besvär. Användningen av medicin mot huvudvärk, sömnsvårigheter och nervositet har ökat kraftigt sedan 80-talet.
Man säger att det är ökade krav från samhället som är problemet. De unga upplever stress och tror inte att de får någon plats i samhället. Kraven ökar i skolan. Ungdomsarbetslösheten bidrar också till psykisk ohälsa. Men den psykiska ohälsan ökar inte bara i de utsatta grupperna utan i alla ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus, föräldrarnas socioekonomi osv. Den slår på alla samhällsnivåer.
Jag tänker att det är konstigt att man inte gräver lite djupare. Det kan ju liksom inte bara vara arbetslöshet, en skola med krav och sociala medier som orsakar den ökande psykiska ohälsan. Det finns en massa jobb för de som vill ha dem. Förskollärare och lärare behövs, vårdpersonal behövs. Så om man vill vara säker på att få jobb är det ju bara att satsa. Och tryck från skola...har det inte alltid förekommit? Även om det nuvarande betygssystemet är kasst och kravlösheten i kombination med stora krav i slutänden inte heller är optimalt. Men krav...det är väl ungdomar gjorda för att tåla. Och att bli bedömd av andra...ja, det är väl nåt ungdomar alltid har fått vara med om. Vissa är snyggare, duktigare, får pojkvän/flickvän före, har råd med dyrare kläder, har fler kompisar....sånt är livet. Men något har förändrats under de senaste årtiondena. Något stort. Barnen fostras inte längre på hemmaplan utan på institution. Och barnen har börjat allt tidigare och gått allt längre dagar för varje decennium. Vad händer med barnens anknytning? Har de byggt tillräcklig trygghet? Självkänsla? Känner de ordentlig stöttning? Är den inbyggd i benmärgen? För om man känner sig trygg och säker - då är det lättare att tåla sånt som känns ovisst och jobbigt. Tror jag i alla fall.
Hur har det barn egentligen? På riktigt? Efter 1 till 1,5 års ålder lämnas de på förskolan. Ofta på heltid. Innan dess har mamma och pappa bytt av varandra. Den första anknytningspersonen lämnar över till den andra och sedan lämnar den över till förskolan. Och så är barngrupperna stora. Barnen utsätts för smittor, tidiga morgnar, förflyttningar, är inte i sitt hem - sin lya...Sen är det skola och fritids. Och så, här barnen är ungefär 10 år är det dags att klara sig själv när mamma och pappa är på jobbet före och efter skoltid.
Sen tänker jag på flickorna. Vad ska de drömma om? Hem och barn? Nej, det är ingen idé. De ska planera för sin karriär. Eller sitt jobb. Det där andra. Det viktiga. Barnet som ska växa i magen och födas och tas om hand. Det ska lämnas efter de stipulerade dagarna. Inget att drömma om. Flickorna vet nog inte ens om detta. Men drömmen är borta. Den har blivit obsolet. Kan inte släppas fram. Och ändå fungerar kroppen och känslorna precis som alltid, sedan urminnes tider. Hur påverkar detta en ung kvinna? Jag vet inte...men jag vet hur jag kände mig. En förvirring. En längtan. Känslor som slits itu. En ovisshet. En oro. Men detta är inget man pratar om. För barn är något rationellt. Något som kan väntas utan ett spår, utan en förändring. Och sedan tas om hand i 480 dagar. Och sedan är det som vanligt. Fast inte.
Men vi sjunger vidare..."inga sorger än, i våra hjärtan bo. Hoppet är vår vän och vi dess löften tro." Och ungdomarna mår allt sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar