Jag läser om inskolningar. En förskollärare ber om råd. Hen ska vara med och skola in 11 st 1-åringar nu till hösten. Hur gör man det på bästa sätt? Svaren blir som man kan tro. Man får skola in några barn i taget. Kanske 3 åt gången. Sen kan det vara 3 dagars inskolning eller 2 veckor. Vissa tycker att det ska gå långsamt, att barnen ska vänja sig lite. Vissa pratar om anknytningen. Att barnen ska anknyta till personalen. Man kan ta med övergångsobjekt - nallar, nappar, vagnar, pärmar med foton. Föräldrarna måste bli trygga. Då blir barnen trygga. Man ska säga hej då tydligt. Man kan ringa till föräldrarna och meddela hur det går. Ja, sånt där man hör när man hör talas om inskolning.
Själv tänker jag nog för mycket. Jag tänker att:
- det är så absurt att det har blivit helt normalt att 1-åringar tas till institutioner och lämnas där hela dagarna. Små, små barn som nyss lärt sig gå och inte kan prata. Som föräldrarna inte riktigt vet vilka de är än, de har liksom inte blivit riktigt tydliga som människor än. De är ju faktiskt nästan bäbisar. Men detta är numera normalt. Och föräldrarna gör bäst i att visa att det är bra. Förskollärarnas uppgift är att se till att föräldrarna blir trygga och förstår att detta är helt normalt. Och föräldrarnas uppgift blir att visa för barnet att allt är bra. Att allt är normalt. För om man visar att allt är bra och att allt är normalt kommer barnet förstå att allt är bra och att allt är normalt. Så vi får helt enkelt bestämma oss för att...allt är bra. Allt är normalt.
- det går omkring små, små barn därute i Sverige. Helt ovetande om att deras trygga dagar är räknade. De går där dag efter dag och varje dag är en dag närmare avskedet. Som barnen inte vet ska komma. Som barnet inte kan föreställa sig. Som barnet inte med ord kan formulera vad det tycker om. Som barnet är för litet för att dra några slutsatser om. Kommer det hända igen? När? Kommer mamma? När kommer mamma? Därute går det omkring små, små barn som inte vet ett dugg om vad som väntar.
- att snart kommer 11 stycken 1-åringar bilda en grupp. Eller en del av en grupp. 11 stycken små, små barn som inte har någon relation till varandra ska snart bli en grupp och tillbringa dagarna tillsammans i en institution tillsammans med vuxna de inte har någon riktig relation till. Det känns konstigt.
- att föräldrarna till 11 stycken barn snart ska börja leva sitt normala liv. Det vi tycker är normalt alltså. Lämna sina små, små barn till institutionen och gå till sina jobb. Precis som de gjorde för ett år sedan. Allt har återgått till det normala. Fast ändå inte. För de där 11 stycken barnen finns ju nu. Och snart är det dags för dem att lämna hemmet och mamman på dagarna. För det har blivit normalt.
Och det tycker jag är onormalt.
Men jag är nog inte riktigt normal kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar