måndag 13 juni 2016

En enda trasslig härva

Jag läser en insändare skriven av Susanne Furugård. Den handlar om familjepolitik och om att föräldrar borde få göra ett fritt val när det gäller barnomsorg. Den är så bra den här insändaren! 

Furugård skriver om anknytningen och att det nog inte finns någon inom den vetenskapliga världen som inte ställer sig bakom de grundläggande teserna inom anknytning. Barn behöver en primär anknytningsperson under sin tidiga uppväxt - vilken är som mest känslig fram till 3 år. "En bruten anknytning förstör plattformen som är motståndskraften mot stress och psykisk ohälsa" skriver hon. 

Hon skriver också att vi i Sverige tillsammans med danskarna troligen har världsrekord i tidig institutionalisering. Svenska barn börjar ju oftast i förskola kring 1 års ålder - den allra sköraste tiden. Och att vi har den högsta psykiska ohälsan bland flickor i Europa och bland de högsta självmordstalen. 

I Sverige har vi snöat in på att barn behöver socialisering och pedagogik. Furugård berättar att forskare kommit fram till att barn under 3 år inte behöver socialisering mer än några sekunder/minuter åt gången med ett eller två barn. Däremot kan samvaron med  många barn under långa dagar orsaka skador. Små barn behöver stabil anknytning för att utvecklas till trygga och friska männniskor. 


Furugård tar upp det där med skolresultaten också. Det brukar ju heta att barn behöver förskola för att lyckas med skolan senare. Men för barn under 3 år finns det ingen pedagogisk vits med förskola. Däremot kan en bruten anknytning orsaka ångest, depression och självmordsförsök. 

Insändaren avslutas med uppmaningen att ersätta en gammalmodig, unken 30-talspolitik med en ny baserad på modern forskning och som tar utgångspunkt i barnens behov och tillåter vuxna människor att få vara vuxna och bestämma själva. 

Det är så vettigt skrivet. Och det är så bra att annan forskning än den som vanligtvis används, Bremberg brukar det väl vara fråga om, redovisas. Och det är fantastiskt att någon gör kopplingen mellan familjepolitiken och ungdomarnas ökande ohälsa. 

Jag kan inte låta bli att tänka lite till. Jag tänker att det där med 3 år är lite olyckligt. Att man hakar sig fast vid en ålder så där. Varför just 3? Kanske den första anknytningen är avklarad då men ändå...3 år är ett litet barn. Väldigt litet. Och även om den första anknytningen är avklarad så varför i hela friden ska någon annan än föräldrarna bestämma om barnet hör hemma i förskolan eller inte? 

Och så tänker jag ännu lite vidare. Forskning är bra. Jättebra. Men ändå...jag har inte fött mina barn som deltagare i ett vetenskapligt experiment. Jag har fött mina barn för att jag och min man ville ha barn. Vi längtade efter dem. Och min kropp har burit dem, givit dem näring nog för att bli färdiga människor, fött dem, ammat dem, burit dem, tagit hand om dem...det är MINA barn. Jag struntar i vad vetenskapen säger. Naturen har givit mig kraft och styrka och förmåga att få barn. Naturen måste ha menat att jag också skulle ha kraft, styrka och förmåga att ta hand om dem. Jag behöver ingen vetenskap för att berättiga det. 

Man borde backa till nollpunkten. Föräldrar får barn. Föräldrar är ansvariga för sina barn. Föräldrar har RÄTT att ta hand om sina barn. Det är DERAS barn. Samhället är beroende av föräldrars barn. Annars upphör samhället. Samhället bör se till att föräldrar kan ta hand om sina barn. Samhället bör inte lägga någon värdering i hur föräldrar vill ta hand om sina barn. That's it. Det räcker så. 

Om man vill ta hand om barnen själv så ...fine. Om man vill leja ut omsorgen så...fine. Men då kan man betala. För det kostar att ta hand om barn. Nu är det tvärtom. De som vill leja ut omsorgen får cashen. De som hellre tar hand om omsorgen själva är de som får punga ut. 

Sen måste man börja prata om familjer. Vilka åtaganden familjer har. Vilka plikter familjer har. Är den enda plikten att betala in skattepengar? Eller finns det andra åtaganden som är lika viktiga? Att sköta om familjen? Se till att den mår bra. Så att medlemmarna i den mår bra nog att kunna göra gott i det stora samhället också.  Allt hänger ihop. I en enda stor härva. Undrar om den går att reda ut. 




3 kommentarer:

  1. Hej!

    Ja, väldigt intressant. Jag sa till bvc-sköterskan en gång att små barn ska prestera på deras tester och att passa in i deras mall. Så frågade jag henne varför där finns så många ungdomar som mår psykiskt dåligt. Då stod hon som ett frågetecken. Tydligen så såg hon inget samband mellan tidiga krav/tidig frånvaro av föräldrar och att många ungdomar mår dåligt och kanske känner sig lite vilsna. Nej, det vill vi ju inte se för de är ju de stora anhängarna av förskolan.

    Sen när man pratar om psykisk ohälsa så kan man inte låta bli att undra lite vad maten har för roll där. Det finns bra mat och det finns dålig mat, frågan är vad många barn äter för mat egentligen. Till och med när skolor importerar kyckling i från Thailand så kan man ju undra vad vi sysslar med. Vi har själv kycklingar i detta landet och om nån borde stödja inhemsk produktion så är det kommunerna/staten.
    Sen att många produkter är fulla av socker gör inte saker och ting bättre.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är konstigt att ingen gör kopplingen mellan institutionaliseringen, frånvaron av föräldrar från tidig ålder etc och psykisk ohälsa. Och maten - det har jag också funderat på - att barnen föds upp på tveksam mat - frukost, lunch och mellanmål från ca 1 års ålder och hela dagistiden och sen skollunchen. Att vi föräldrar inte kan påverka vad som bygger våra barns kroppar.

      Radera
  2. Nej, det är inte bara fostran av barnen som lämnas över utan hela deras "kropp". Tycker det är väldigt viktigt vad barnen stoppar i sig.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera