tisdag 12 april 2016

Låtsaslandet

En förskollärare, nyexad, stör sig på att folk säger dagis. Hon stör sig också på att folk tror att förskollärare bara byter blöjor och leker med barn hela dagarna. Hon berättar att:


"En dag på jobbet för en förskollärare handlar om så mycket mer än att bara ”ha kul med barnen”. En förskollärare idag studerar allt från barnpsykologi till utvecklingsteorier i 3,5 år. Vi ska följa läroplanen samt lägga grunden för varje enskild individs livslånga lärande, men kallas ändå dagisfröknar..."

Ja, de är duktiga dessa akademiker. Det finns väl inga föräldrar som kan tävla med detta. Lägga grunden för det livslånga lärandet enligt en läroplan...vilket ansvar. Jag försöker se framför mig hur det går till. Där varje fras, varje aktivitet, varje ingripande sägs och utförs enligt en noggrant utformad läroplan. Hur proffsen arbetar enligt barnpsykologiska rön och utvecklingspsykologiska teorier. Det förstår ju alla att detta måste vara en framgångssaga. Eller? Hur var det nu. Skolresultaten går nedåt, mobbing ökar, barns och ungdomars psykiska ohälsa ökar...borde det inte vara tvärtom. I dagisland borde allt bli ständigt bättre. Universiteten skulle krylla av studenter fullproppade med kunskaper och kreativitet. Istället larmar universitetslärare om att kvaliteten på de som kommer in på de olika utbildningarna sjunker.

Vi kan låtsas. För vi lever väl i låtsasland, dagisland. Vi kan låtsas att förskolan är det där stället där det händer. Jag vet vad jag vet. Att barn utvecklas i ett sammanhang, i en gemenskap. I alla sammanhang och alla gemenskaper de deltar i. Överallt där barnet är lär det sig något. Olika saker på olika ställen. Jag vet vad jag vill att mitt barn ska lära sig. Att han är viktig. Att han är unik. Att han blir sedd och får respons på det han gör, säger, vill...Att han är älskad och får kramar och pussar. Att han är fri att röra sig, springa, cykla, klättra, hoppa...ofta...att han får prata mycket och får svar...att han får motstånd när han kräver det...att han utsätts för prövningar men har fullständigt stöd av den som står honom närmast i alla svårigheter...att han får vara med i ett vardagsliv med alla sysslor som ingår i det...att han får stor kontakt med hela sin familj, så mycket som möjligt...kort sagt...att han fostras i en familj, av en familj. Och jag vet att det funkar. Fast fördomarna är så många. Jag ser att det funkar. Jag kan avläsa att det funkar. Allt som ska komma kommer, tryggheten, självkänslan, pratet - mer och mer avancerat för varje dag, matten, naturkunskapen, de kognitiva färdigheterna, motoriken, kreativiteten. En stabil grund har lagts för det livslånga lärandet.






2 kommentarer:

  1. Fint! Jag tror också mycket på att tryggheten är grunden. Med trygghet i grunden kommer nyfikenheten på världen naturligt.

    SvaraRadera
  2. Håller helt med. Tror att om barn har en stabil grund att stå på så vågar de också utforska saker utan för "comfort" zonen och vågar ifrågasätta saker och ting. Och just att fråga "varför" är en av de sakerna som jag har fastnat för när det gäller waldorf-pedagogiken, där är just att barnen ska ifrågasätta läraren och ställa följdfrågor. Det uppmuntras eftersom de menar att barnen ska ha ett kritisk tänkande. Viktigt i en värld som denna.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera