Att kunna och vilja arbeta

Politiker har sitt språk. Ord och uttryck används för att få fram den rätta känslan..sända ut signaler..Något som sägs ofta, ofta nu..med vissa variationer är "alla som vill och kan ska arbeta", ibland lite hårdare - "alla som kan ska arbeta." Orden far runt i skallen på mig emellanåt. Och i helgen vaknade de till liv igen. En liten kompis till barnen, 8 år gammal, frågade mig vid fikastunden "jobbar inte du?". Jag blev lite förvånad först. Det är lite märkligt att ett barn frågar så. Att ett barn funderar över vad vuxna gör på dagarna. Och är medvetet om något som det inte kan veta något om eftersom vi bara ses på helger. Någon måste ha informerat henne om det, pratat om mig. Tankar blixtrade förbi. Vad sägs om mig? Att jag är lat? Arbetsskygg? Konstig? Förmodligen. Jag svarade i alla fall att jag jobbar. "Med vad?" kom motfrågan direkt. "Här hemma" replikerade jag. "Men vad gör du då?" "Gissa" Flickan funderade. Sen kom svaren. "städar, tvättar, lagar mat..." Jag fyllde på. "tar hand om mina barn, är tillsammans med dem, hjälper dem med läxor och lyssnar på dem när de spelar, ger dem och deras kompisar fika..." Hon var tyst en stund och så kom sista frågan. "Tycker du att det är roligt?" Svaret blev "ja" och sen var samtalet slut.

Alla som vill och kan ska arbeta. Alla som kan ska arbeta. Budskapet har gått fram. Så tänker vi. Och vi tänker att arbete det är lika med förvärvsarbete, lönearbete. Men så kan man väl inte tänka egentligen? Jo, det kan man förstås om man vill pressa ut allt arbete ur folk. Se till att de löneslavar fullt ut och lite på att hobbyarbetet, det som rör dem själva, utförs ändå.

Jag kan arbeta. Jag vill arbeta. Jag arbetar hela dagarna. Men mitt arbete är osynligt. Ibland är det osynligt för mig själv också så påverkad är jag av den där offentliga synen. Idag strålar solen. Himlen är blå. Allt jag har gjort har varit roligt! Härligt! Jag tänker inte på min förmiddag som en arbetsförmiddag men det här har jag gjort:

Rustat ut barn för skolan.
Plockat ur diskmaskinen.
Tvättat två maskiner.
Dammsugit.
Bakat bullar.
Bäddat sängar.
Plockat upp kläder och leksaker som hamnat på golvet.
Cyklat till affären med mitt lilla barn och handlat några saker som fattades samt hämtat ut ett paket.
Hängt tvätt.
Lagat lunch.
Diskat.
Umgåtts och pratat med mitt lilla barn.
Plockat en bukett vitsippor.

Om det inte är arbete så vet jag inte. Grejen är väl den att jag inte skulle ha gjort det. Barnen skulle ha klarat sig själva. Vi skulle ha gått upp tidigare för att hinna städa och plocka ut disken och fyllt en tvättmaskin innan vi väckte barnen. Lunchen skulle jag köpt på restaurang och barnet skulle ha ätit på dagis. Blommorna går bort. Bullarna skulle ha köpts. Dammsugningen skulle RUT ha kommit och gjort. Tvätten skulle ha tumlats och vikits framför tv:n ikväll. Paketet skulle ha hämtats ut i samband med färd från jobbet eller dagis. Detta är det godkända sättet. Mitt sätt är underkänt. Men det är ett arbete. Och det är ett roligt arbete. Men det är ju inte meningen.