Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 17 februari 2017

Var ska man lära sig?

Det går långsamt i skolan. Jag har alltid tänkt på det...att det är så segt men ibland blir det extra tydligt. I julas upptäckte jag att sonen som går i 6:an bara hade räknat 1,5 kapitel i matteboken. Boken innehåller 6 kapitel och medelst en enkel matematisk uträkning kan man lätt komma fram till att läroboksförfattaren tänkt att 3 kapitel ska räknas på höstterminen och 3 på vårterminen. Detta var ju inte bra alltså! Med denna ultralångsamma fart blir det svårt att hinna gå igenom och räkna igenom de moment som eleverna har rätt att lära sig innan de börjar på högstadiet. Detta kunde vi förstås inte acceptera utan vi tog saken i egna händer och satte fart och började räkna lite nästan varje dag. Vi betade oss fram sakta men säkert och närmade oss mer och mer den position i matteboken där eleverna borde ha varit. Vi sa inget om det till läraren. Sonen tyckte det var lite pinsamt men gjorde som jag sa ändå. Men till slut bad han mig berätta för läraren att det var jag, mamman, som hade bestämt detta. Han tyckte det var pinsamt...har uppfattat lärarnas inställning...att ingen får agera på egen hand, att det inte är positivt att vilja mer. Jag skrev ett mejl och förklarade vad vi hade gjort och att sonen skulle fortsätta räkna i sin egen takt. Läraren skrev tillbaka och förklarade det långsamma tempot med att de arbetat med andra saker, häften om sortförvandlingar och muntliga saker som en förberedelse inför nationella provet. Jag skrev tillbaka att sonen förstås kommer att göra allt de gör i skolan och delta i genomgångar (som inte så ofta görs) men att han skulle fortsätta räkna i sin takt också. Sen hörde vi inget mer. Sonen räknade på och kom till det tredje kapitlets slut och bad att få göra sin diagnos. Han fick göra den och hade ett enda fel på den. Läraren sa ingenting om detta. Inte...bra jobbat! Eller...vad roligt!

Idag var det sista dagen innan sportlovet. Sonen lade ner sin mattebok i ryggsäcken och läraren såg det. Hon frågade om han tänkte ta hem boken. Sonen svarade jakande. Läraren kommenterade att han kommer så väldigt långt ifrån sina kamrater. Sonen replikerade med "jag vet det". Men han tog hem den ändå. Vi har ett halvt kapitel kvar och sedan är han på rätt ställe i boken. Därifrån tänker han räkna vidare i lagom, jämn, takt. Om han inte får lust att speeda på förstås! Man kan ju köpa 7:ans bok på nätet.

Jag förstår läraren...det är ju inte roligt när eleverna och föräldrarna inte är nöjda...och när de struntar i läraren och börjar ordna med undervisningen själv. Men ändå är det lite lustigt...eller obehagligt. Sonen har alltså på egen hand, med hjälp av boken och av mig och sin pappa, klarat av att lära sig, förstå och räkna två kapitel i boken. Det funkade...han lärde sig det han skulle lära sig. Han presterade bra på proven. Och detta utan lärarens hjälp. Ibland funderar jag på vad man ska ha skolan till. Man kan ju faktiskt lära sig på andra sätt än i skolan. Kanske till och med både fortare och mer.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Bra gjort av er, det är bara lärarens tillkortakommanden som talar. Men det är som vi har sagt innan att det är inte bra att vara framåt eller kanske rent av bara hålla normal fart i dagens skola, ett bildat folk är inte bra.

    Hälsningar från Skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är nog så...skolans uppgift är inte att i första hand se till att eleverna lär sig så mycket som möjligt. Det går åt så mycket tid och ger så lite utdelning.

      Radera