Matte för småttingar

En förskollärare letar tips på matte för 1- till 2-åringar. Smaka på det...matte för 1- till 2-åringar. Matte. Vad blir det?

1- till 2-åringar...behöver de medveten matteträning? Behöver inte de närhet, bli burna, bli pratade med, bli matade, ompysslade, kramade, skojade med, rullade bollar till...få grytor utställda på golvet med slevar och grejer att stoppa i, en utdragen kökslåda med säkra men skojiga kökssaker i, en famn, ett knä, en promenad i egen takt med mamma/pappa i närheten, gräs och växter att pilla på, fåglar som kvittrar att peka på, vaggas till sömns i en vagn, eller en famn...en burk att stoppa mindre burkar i, en mamma som sjunger sånger och gör rörelser till eller ramsor när man pillar på fingrar och tår....

Det som är så bra med 1- till 2-åringar är att de fixar det de vill ha och behöver...de är såna nämligen. De kräver. De kräver mycket...de gnäller, konstrar, är inte nöjda...och mamman/pappan tvingas bli uppfinningsrika...de pratar och skrattar och bär och plockar fram allt de har som kan intressera...Och när man hittar det där som 1- till 2-åringen gillar då blir de nöjda och glada och alldeles underbart intagande och då blir man så förtjust...och det blir glädje i att vara tillsammans...

...och så lär sig barnet en massa på kuppen...kanske matte också. Men det behöver vi inte kalla det. Vi behöver inte låtsas om att vi undervisar en 1- till 2-åring...vi kan bara leva tillsammans och försöka ha det bra...och så kommer allt det viktiga på köpet.

Men i dagisland duger inte det enkla. Där ska det krånglas till. Där ska det gås omvägar. Läroplaner måste följas. Livet måste tämjas och kontrolleras och spjälkas upp och stoppas i bestämda mallar. Så kan vi låtsas att det krångliga är det bästa. Att det enkla aldrig duger. Fast det förstås är tvärtom. Det förstår väl var och en som har sett en 1- till 2-åring. Men det är klart. Ska småttingarna fostras på institution med många andra småttingar och ett fåtal vuxna så blir det enkla svårt.