Personalbrist

Jag läser att det är personalbrist på en förskola i Malmö och att förskolan därför uppmanar föräldrarna att hämta barnen kl 14. Efter detta klockslag kan de inte längre garantera barnens säkerhet. Det är nämligen så att på den här förskolan finns 82 barn inskrivna och dessa 82 barn är uppdelade på 4 avdelningar med vardera 3 pedagoger. 12 stycken pedagoger alltså. På 82 barn. Och det är ju inte så att det alltid är 12 pedagoger där. Pedagogerna ska täcka 12 timmar, för så länge har ju förskolan öppet. Det är alltså 2 pedagoger där delar av dagen. Och just den här dagen var 7 pedagoger sjuka. Förskolechefen hade visserligen lyckats kalla in tre vikarier samt att hon själv ryckte in. Och enligt henne var det aldrig någon fara. Barnens säkerhet var inte i fara. Det handlade bara om att omfördela personalen och jobba över. Eller klona sig kanske? För även om man jobbar över kan man ju bara förlänga tiden man är där, inte bli fler.

Ja, jag tycker att det låter eländigt redan innan personalen blev sjuk. 12 pedagoger på 82 barn. Och inte all personal där på samma gång hela dagen. 20 eller 21 små barn i varje grupp, Och 2 eller 3 vuxna där. Det låter fruktansvärt. Barnförvaring.

Men föräldrarna verkar inte riktigt tänka så noga på det. En mamma intervjuas. Hon hämtar sitt 2,5-åriga barn klockan 14 som hon blivit ombedd. Med sig har hon sitt 6-månaders barn i barnvagn. Mamman är alltså hemma hela dagarna. Men väljer att lämna sitt lilla barn till en sån här verksamhet. Mamman säger att hon är på den nivån att hon tycker att omsorgen är viktigast och att pedagogiken får komma i andra hand. Men nu, när de inte ens kan garantera omsorgen, då blir hon orolig. Hon lämnar alltså in sitt lilla barn så att det ska få omsorg tillsammans med 20 eller 19 andra småbarn. Hon är inte ens ute efter pedagogiken. Hon anser tydligen att pedagogerna kan ge hennes barn bättre omsorg än vad hon själv kan. Hon som bara har ett annat litet barn att ta hand om.

Så här blir det. När staten jobbar på år efter år och styr, drar, påverkar, erbjuder föräldrarna mer och mer dagis, ser till att det inte går att vara hemma. Vänjer av föräldrar med tanken på att det är de som ska ta hand om sina barn. Präntar in i oss att barn behöver förskola. Att det är det allra viktigaste för alla barn. Annars går det dåligt för dem. De socialiseras inte. De blir dåliga i skolan. Och folk tror på det. Tydligen. Eller så är det bara skönt att få ta det lugnt med ett litet spädbarn den korta ynka tiden man har med sitt barn. Snart är det slut. Snart är allt som vanligt. Alla på sin plats. Föräldrar på jobben och barnen i förskolan. Som det ska vara. Men är det bra? Det måste det ju vara. Nu har staten fått som den vill. Föräldrar vill inte längre ta hand om sina barn. De vill ha förskola. En bättre förskola. Och mer förskola. Mer resurser till förskolan. Inte till familjen för att själva sköta omsorgen. Utan mer till förskolan. Nu måste de styrande vara glada. De har fått som de vill. Och som min mormor alltid sa...får en som en vill så gråter en inte.

Jag tänker ibland...hur dåligt måste det bli innan föräldrarna börjar säga...vi vill ta hand om våra egna ungar...det här är inte rätt! Hur dåligt måste det bli innan de som bestämmer säger...det här funkar inte...ni som vill...har ni lust att ta hand om era egna ungar? Men det är nog långt kvar. För man hör inget från de som bestämmer. De är tysta.