torsdag 16 februari 2017

Brist på förskoleplatser!

Jag läser i lokaltidningen. Det är brist på förskoleplatser. Kommunen kan inte längre hålla fyramånadersgränsen. Många barn står utan plats denna månad. Nu måste man ta till extraordinära åtgärder.

Man får upphäva principen om "ett barn, en plats". Man får sänka ambitionsnivån och knö in fler barn i grupperna. Taket på 19 barn får man frångå och peta in något extra barn här och där.

Man får också bilda särskilda femårsgrupper i anslutning till förskoleklassen. På detta sätt kan man frigöra platser för de yngre barnen.

Man måste rekrytera fler pedagoger. Det är svårt att hitta förskollärare men barnskötare kan man nog få tag i.

Kalaset kommer att kosta 2,2 miljoner kronor. Dessa pengar finns inte i barn- och utbildningsnämndens budget tyvärr.

Man har också beslutat att bygga en ny förskola med fem avdelningar som kan ta emot 100 barn. Hmm, det blir väl 20 barn per avdelning. Tyckte att taket var satt på 19...men jaja, 20 barn per avdelning verkar vara det nya så...

Ja, vad säger man? Det är tydligen 30 barn som måste knös in...30 barn som inte har någon plats. Och detta kostar 2,2 miljoner. Och då får man tumma på kvaliteten...större barngrupper, barnskötare istället för högskoleutbildade pedagoger. 2,2 miljoner kronor...det är mycket pengar per barn det.

Det är märkligt alltsammans. Att ingen börjar fundera på om det verkligen är samhällsekonomiskt att fortsätta denna cirkus. Det låter så väldigt dyrt. Och det låter så väldigt stort. Uppdraget alltså. Varenda unge ska in i institutionsomsorgen. Varenda en. Och det verkar vara en kamp. Barngrupperna är för stora, det fattas pedagoger, pedagogerna är sjuka, det fattas vikarier, det vabbas, det måste till specialpedagoger för att ta hand om alla barn som har särskilda behov. Det är mycket. Men det måste vara så här. Det har vi bestämt. Det är det enda sättet att ta hand om barn.

Barnens föräldrar tvingas använda förskola till sina barn. Det är inte mycket att välja på. Att försörja en familj på en lön är inte det lättaste. Föräldrar måste alltså acceptera att deras barn fostras i för stora barngrupper, av personal som ofta är sjuk och i bästa fall ersätts av vikarier...eller inte...och alltså av ännu färre vuxna...föräldrarna tvingas acceptera att typ vem som helst fostrar deras barn. Barnskötare...helt vanliga ungdomar som gått tre år på gymnasiet...och de anses vara bättre för barnen än barnens egen mamma eller pappa? Det är osmakligt. Det är inte klokt. Men det är det ingen som säger. Vi bara lyder.





3 kommentarer:

  1. Det finns små oaser inom förskolevärlden. Jag är barnskötare, dock ingen ungdom utan en mamma på 41 år. Jag håller med dig i det du skriver, och det är inte alltid lätt att tänka som jag och samtidigt arbeta inom förskola, jag arbetar dessutom med de allra yngsta. Men när man arbetat så länge inom barnomsorgen så märker man att det finns alla typer av föräldrar, vissa lever ett ganska stressigt liv och vill helst ha in barnen på förskola så fort som möjligt, andra försöker få ihop det så gott de kan.

    Du anar inte vilka historier och erfarenheter förskolepersonal bär på. Det är allt från föräldrar som kommit påverkade av narkotika till förskolan, till föräldrar i vårdnadstvist som kidnappar sina egna barn.

    Jag har turen att få arbeta på en liten avdelning som är väldigt hemlik, i en lägenhet, där vi är 4 personal på 11 små barn, med en 60+ eldsjäl till avdelningschef som verkligen ser till barnen och deras dagsform och behov, man skall kunna sitta med ett ledset eller trött barn i famnen i soffan och läsa saga länge, och det kan vi där jag arbetar. Är det någon liten som behöver extra närhet så får det barnet sitta på min arm hela förmiddagen, även om min rygg tar stryk.

    Jag vill bara visa att det finns ställen där barn har det bra om dagarna, fast de inte är hemma. Men jag skall också vara ärlig, jag trodde inte att sådana här ställen fanns förrän jag började arbeta där för 1 år sedan, det är ett föräldrakooperativ, och allt som vi sparar in ekonomiskt går tillbaks till barnen.
    För några veckor sedan arbetade jag nästan 11 timmar övertid pga kollegor som blev sjuka, och detta valde jag att inte ta ut i pengar, utan i komptid, för att inte belasta förskolan ekonomiskt. Allt för att de skall kunna fortsätta att ha en så hög personaltäthet, för att jag älskar de barnen jag arbetar med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att höra om en bra förskola! Jag förstår ju att inte allt är svart eller vitt...förskolor är olika, föräldrar är olika, förskolekulturer ser olika ut, resurser fördelas olika...Det blir dock lite knasigt att det just är så här olika...ett vågspel liksom. Det är ju inte säkert att ens barn hamnar på en bra förskola. Och det blir ju liksom extra stötande och allvarligt nu när vi har det som vi har det i detta land...att vi inte får välja själva. De flesta blir ju tvungna att acceptera förskolan - oavsett vilken kvalitet den har - och det känns inte rätt. Odemokratiskt, oetiskt...som ett övertramp från statens sida. Det borde vara självklart att föräldrar, för de är väl för det mesta bäst för sina egna barn, får lov att ta hand om barnen själv eller själv fundera ut och välja vem som ska ta hand om barnen om man inte själv kan eller vill. Men vad härligt att höra att ni kämpar och gör ert bästa för att barnen ska har det bra!

      Radera
  2. Ja, jag tycker också att det är knasigt, och de som absolut har minst att säga till om är ju barnen, som är utlämnade till vuxnas godtycke. Som du säger, det är inte ens säkert att barnen hamnar på en bra förskola, jag har sett mycket som gjort mig arg.
    Dock har jag även sett många barn som farit illa, där föräldern får barn efter barn som omhändertas, där barnet inte blir omskött, där föräldern har psykiska problem och inte klarar av att ta hand om barnet. 4 äldre förskollärare spm jag kommit i kontakt med genom mitt yrke, har vid sidan om sitt yrke även varit avlastningsfamilj och även fosterfamilj, en del till barn som går på deras egen avdelning. Egna föräldrarna är absolut bäst, och hemmet är ju när det fungerar, det allra bästa, i synnerhet för de yngsta. Jag minns hur jag grät när jag började arbeta när min yngsta var lite över 1 år (hon var dock hemma med pappa i 6 månader då) Men det var hemskt när jag inte hann läsa saga för henne på morgonen när hon var 1 1/2 år, sedan var hon ledsen när jag lämnade henne på förskolan. När jag sedan kom till min arbetsplats kom en annan liten 1 åring tuffande med en bok för mig att läsa för henne. Då kände jag hur skruvat allting har blivit. Men jag försökte att vara den barnskötare som jag önskade att min dotter skulle ha. Som aldrig sade nej till att lyfta upp, pussa på, krama, sjunga för och finnas där för barnen. När yngsta flickan var ca 4 år så sade jag upp mig och var hemma i nästan 1 år, men var tvungen att arbeta extra då och då för att det skulle gå ihop.
    Man får nog som förälder gå mycket efter ryktesvägen, fråga andra föräldrar om vilka förskolor och framförallt personal, som kämpar för barnen och bryr sig om dem. Inte bara ekologisk mat, eller läroplan och dokumentation, utan verkligen närvarande personal som tycker om att vara tillsammans med barnen.

    SvaraRadera