Man läser så mycket...i morse...till kaffet...snubblade jag över en artikel som handlade om ett litet hjärtsjukt barn. Mamman berättar om hur det allvarliga hjärtfelet upptäcktes redan innan barnet föddes och hur den lille pojken redan genomgått två operationer under sitt ettåriga liv. Han kommer att behöva minst två till tre operationer till i sitt liv och han kommer aldrig att bli helt frisk. 

Mamman berättar att pojken inte kommer att orka lika mycket som andra barn. Han kanske kommer behöva åka rullstol eller barnvagn till lekparken. Han är i nuläget extra känslig för förkylningar, magsjuka och RS-virus. Om han får dessa sjukdomar blir han inlagd på sjukhus och hans syresättning blir dålig och det finns risk för en propp. Detta gör att pojken inte kan börja förskola, vistas i större grupper eller resa utomlands. 

Mamman och pappan hoppas att den lille pojken ska kunna få ytterligare en operation inom ett år så att han kan börja förskola. 

Tänk hur det är. Hur förskolan har ätit sig ända in i märgen på folk. Ett litet hjärtsjukt barn...som aldrig kommer att bli helt friskt...som riskerar blodpropp och får dålig syresättning om han blir sjuk..som extra lätt blir sjuk...och man hoppas på att han ska bli så frisk så att han ska kunna börja förskola. Så viktig har förskolan blivit. Den genomsyrar hela vårt väsen. Den är det ultimata tecknet på normalitet. Och det tycker jag är onormalt.