söndag 12 februari 2017

Gråtande bäbisar

I Må Bra kunde man i veckan läsa om en forskningsstudie som gjorts i USA. Den visade att barn som får mycket närhet blir friskare, vänligare, mer empatiska och mer produktiva senare i livet. De har lägre risk att drabbas av depressioner jämfört med barn som fått ligga och skrika mycket ensamma. Professorn som lett studien säger att det är omöjligt att "skämma bort" barn med för mycket kärlek och närhet. Det föräldrarna gör under barnets första månader och år påverkar hur hjärnan utvecklas under resten av livet. barn förväntar sig att bli burna, vaggade i famnen och få mycket beröring. De utvecklas bättre av det. Men barn som gråter mycket utan att få tröst löper större risk att bli deprimerade, får svårare att reglera stress i framtiden och blir sämre på att lugna och trösta sig själva. 
Det låter rimligt. Det kan inte vara meningen att små barn ska ligga och gråta i sin ensamhet. Och det är så lätt att tycka att det här är helt rätt och att skrikmetoder är fel. Små barn ska inte gråta helt enkelt. Det hör man ju på skriket...barnskrik får hela ens kropp att bli orolig och vilja agera...omedelbart. Fast det är lustigt ändå. För när slutar man lyssna på de där skriken och den där gråten? Gäller det bara bäbisar? Hur många månader? När är det ok att barn får gråta och man inte gör något åt orsaken? Jag tänker på dagis. Det är ju helt ok att man lämnar in 1-åringar på dagis och det verkar som om många barn reagerar med gråt och motstånd. De vill inte bli lämnade. Är det ok? Påverkas barnet? Undrar om någon kommer göra en studie på det någon gång? 





1 kommentar:

  1. Varför har vi så många ungdomar som mår dåligt tro? Finns där möjligtvis något samband med att barn tillbringar allt mindre tid med familjen och allt mer med utomstående, ja man kan undra.

    Hälsningar från Skåne

    SvaraRadera