Förskolans viktigaste uppdrag

På en sida för förskollärare ställer någon en fråga. Vad är förskolans viktigaste uppdrag? Det blir en hel del olika svar:

Att barnen ska känna sig trygga.
Att barnen ska vara glada.
Att barnen är i fokus.
Att forma demokratiska medborgare.
Att se till att alla har samma värde.
Att lära inför skolan.
Att lära sig det sociala samspelet.
Att ge glädje och kärlek till alla barn.
Att barnen ska kunna anknyta till andra än sina föräldrar.
Att fostra för fred.

Fint. Väldigt fint. Vi har alltså en förskola som alla barn förväntas gå i när föräldradagarna, de 480 stycken föräldradagarna är slut. Förskolan är den enda av staten sponsrade omsorgsformen. Staten bjuder föräldrarna på mer än 100 000 kr per barn och år för att barnen ska få institutionsfostran. De som vill sköta om barnens omsorg på annat sätt får 0 kr. Staten har alltså med ekonomiska styrmedel sett till att förskolefostran är den enda möjliga och godkända omsorgsformen. För att ge tyngd åt institutionsfostran har staten snickrat ihop en läroplan med mål och riktlinjer. Staten har talat om att förskola är en skolform. Barnens första skola. Staten har visat att alla barn ska in i verksamheten oavsett vad föräldrarna hålls med. Därför bjuder staten alla barn som är över 3 år på 15 timmar i veckan. Det kostar inget. Vissa kommuner bjuder på fler timmar. Man vill att barnen ska få gratistimmar ännu tidigare, vid 2 år.

Ändå verkar inte förskollärarna veta vad uppdraget är. Uppdraget måste väl rimligtvis vara att undervisa barnen och se till att alla läroplanens delar följs. Men det verkar inte vara så förskollärarna uppfattar uppdraget. De verkar känna sig som någon slags föräldrar som ska ge barnen trygghet och glädje. De talar till och med om kärlek. Till andras barn.

Jag konstaterar att förskolan verkar vara en lekstuga. I institutionerna finns människor, precis lika olika som alla föräldrar, med precis lika olika idéer om hur saker och ting ska vara...som liksom uppfattar att förskolebarnen är deras barn...som diskuterar barnen på ett sätt som mammor brukar, som tipsar och funderar om hur det ska vara och gå till. De tycker att deras uppdrag är stort. Och det är det ju. Att ta hand om barn, vara ansvarig för deras utveckling och framtid, är stort. Men ändå...är det inte märkligt att vilt främmande människor tänker och funderar och fostrar våra barn...utsända av staten men ändå helt vanliga människor. Att fostra barn enligt en plan fungerar inte. Det blir hobbyfostran ändå. Fast den ges nu av främlingar och inte av föräldrarna. Så kan det gå.