Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 9 november 2016

Inkludering

Det skrivs så mycket strunt. Och ämnena som det struntpratas om är alltid de samma. Jämställdhet. Skola. Förskola. Barn. Idag kunde man läsa en särskilt korkad krönika, skriven av en specialpedagog inom förskoleverksamheten. Det handlar om att alla barn gör så gott de bara kan i förskolan men att när de inte kan så måste personalen i förskolan komma på varför. Vad är det barn är dåliga på? Hoppa? Gå? Bygga sandslott? Det finns tydligen något bedömningstänk som tagit sig in i pedagogernas förhållningssätt. Kanske är det något nytt? Hur har det kommit dit? Jag känner inte riktigt igen det. 

Pedagogernas ansvar är i alla fall att få barnen att utvecklas mer, ta steget vidare i den PROXIMALA UTVECKLINGSSONEN (sic! zonen med "s"). Pedagogerna, ja alltså förskollärare och barnskötare, ska vägleda och utmana barnen att göra kunskapshopp både i den individuella utvecklingen men också vad gäller hela gruppen! Och här kommer specialpedagogerna in i bilden. För frågor kan uppstå hos pedagogerna och då kan en specialpedagog fungera som en professionell samtalspartner. Den kan ställa de där frågorna som tvingar pedagogerna att formulera sina tankar. Och då gnistrar det till i samarbetet och utvecklingen både hos pedagogerna och barnen på förskolan! 

Och förskolan är den perfekta platsen för där finns unika möjligheter för inkludering och för att skaffa kunskap om andras behov och förutsättningar. Och det är så enkelt att specialpedagogik i förskolan är förutsättningarna för ett inkluderande samhälle på sikt. För inkludering och respekten för den andre är en av de viktigaste byggstenarna i utveckling och lärande hos barnen på förskola. Barnen får genom detta stora möjligheter att utforska sin omvärld och lära av varandra. 
Den svenska förskolan är unik på många sätt säger den här specialpedagogen! För barnet sätts i centrum med arbetssätt som inriktar sig på barnets individuella utveckling men även på gruppens utveckling och lärande. Och detta är en bra förutsättning att barnen utvecklas till trygga individer med god självkänsla och självtillit! 
Och så avslutningen! Specialpedagogik är en förutsättning för utveckling och lärande i förskolan! Halleluja! 
Fattar ni något? Nu har jag ju summerat och skurit bort lite dödkött men själva essensen är kvar. Jag tar in orden. De flödar in i hjärnan på mig. Men jag förstår inte. Det är för konstigt. För märkligt. Fler frågor än svar uppstår. 
Pedagogerna ska utmana barnen att göra kunskapshopp. Hur då? Gör inte barn som inte fostras av pedagoger kunskapshopp? 
Specialpedagogerna ska hjälpa de vanliga pedagogerna att prata på rätt sätt med barnen. Jag antar att det är detta som menas. Jag trodde att det räckte med vanliga pedagoger. Att de klarade av att prata med barnen på rätt sätt. De är ju akademiker. Men det räcker inte längre. Det är en hel vetenskap att prata rätt med barn. Numera finns det tre sorters pedagoger. Vanliga 25-örespedagoger med gymnasieutbildning, akademikerpedagogerna och så nu då specialpedagogerna. Ja, så får vi ju inte glömma de outbildade, vikarierna, som rycker in när de ordinarie pedagogerna är sjuka. För förskollärare är ju en sjuk yrkesgrupp. Det går åt en hel stab för att undervisa våra små numera. Resultatet borde inte låta vänta på sig. 
Förskolan är den perfekta platsen för inkludering. Vad är inkludering? Att man får vara med i en grupp kanske. Tja, är man med i en grupp så inkluderas man. Och om man vill ha förskoleinkluderade barn så är ju förskolan det perfekta stället. Annars kan man inkludera barnen i andra grupper. I familjen. I släkten. Bland vänner. 
Förskolan är den perfekta platsen för att lära sig förstå andra. Ja, i förskolan lär man sig förstå dem som är där. Man förstår spelet mellan kompisarna och man förstår hur pedagogerna är. Om barnet befinner sig på ett annat ställe lär det sig att förstå hur de som finns där är. 
Specialpedagogik är en förutsättning för att bygga ett inkluderande samhälle. ???
Genom specialpedagogik får barnet möjligheter att utforska sin omvärld och lära sig nya saker tillsammans med andra. Utforskar inte barn sin omvärld om de inte möts av specialpedagogik? Vilken omvärld har förresten förskolebarnen omkring sig? Förskolevärlden och förskolelokalerna och förskolegården. Förskolekulturen. Den utforskar förskolebarnen. Det som finns utanför...det utforskas inte så mycket. Det låter torftigt. Vad lär sig barnen tillsammans? Att bygga klossar? Att undersöka olika sorters lims konsistenser och kalla det för kemi? Att dela äpplen i fjärdedelar och låtsas att det är avancerad matte? Att skapa hierarkier mellan förskolekompisarna? 
Svensk förskola är unik eftersom barnet sätts i centrum och arbetssätten inriktar sig på individen. Hur sätts barnet i centrum? Genom att tas bort från mamma/pappa och det egna hemmet och sättas i en institutionsmiljö tillsammans med 15-20 andra småbarn? Hur arbetar man med barnen på ett individuellt sätt? En fröken (förlåt - pedagog) till varje barn? Som försöker utröna vilka specialintressen det specifika barnet har? Vilka sånger det gillar? Vilka sagor? Om det vill bli buret ofta? Om det tycker om att rita? 
Det kryper i mig. Sånt här kan skrivas i en svensk tidning. Sånt här får tryckas. Sånt här läses. Eller läses det? Kanske är det bara jag som orkar läsa sånt här dravel. Bryr sig någon? Tänker någon något? Tänker någon att...ska såna här människor, som tänker och skriver och funderar på såna här saker verkligen ta hand om våra små? Vad blev det av det här förskoleexperimentet egentligen? Barnförvaring som utger sig för att vara någon slags forskningslaboratorier. Forskare som ägnar sig åt att utarbeta den perfekta fostran av våra små. Samhällsbyggare. Själva fundamentet för hela vårt samhälle. Alla ska vi inkluderas. 
Jag vill inte inkluderas. Jag vill inte ha specialpedagogik. Jag vill inte att vårt samhälle ska formas av specialpedagoger. Jag vill inte att barnen ska specialpedagogiseras. Jag vill att barn ska inkluderas i sina egna familjer. Göra glada kunskapshopp alldeles av sig själva. Lära känna sin omvärld tillsammans med mamma, pappa, syskon, familj. Få en äkta individuell fostran och omsorg. Kort sagt...leva sitt liv, leva och lära i en härlig blandning. Och sen vore det bra med en ordentlig skola. En där man ägnar sig åt undervisning. Men det är nog en utopi. Så kan det aldrig mer bli i dagisland. Så enkelt blir det aldrig mer i ett land där alla orden är omgjorda till något annat. Där vi numera talar nyspråk. Så blir det aldrig mer i spegellandet där allt är förvrängt och förvridet. Så vi får låtsas vidare. Bygga om världen så att den passar in. Välja fina ord för att förpacka det som måste vara. Låtsas att det är bra, bättre. En perfekt plats. En perfekt värld. 

6 kommentarer:

  1. Ja, det är intressant det där med ords betydelse. När jag hör "inklusion" tänker jag numera BARA på hur begreppet har använts i Danmark de senaste åren, nämligen i skolan. Specialklasser och specialundervisning har lagts ner pga "inklusion". Alla ska vara med i den vanliga undervisningen. Det är synd om dem som blir ivägskickade. Eller är det egentligen det? Kanske har de vissa behov för att kunna lära sig något som inte kan tillgodoses i en klass med 25 andra elever...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. https://www.uvm.dk/Uddannelser/Folkeskolen/Laering-og-laeringsmiljoe/Inklusion/Regler-om-inklusion

      Radera
    2. Tänker som du! Och ord ÄR väldigt intressanta. Det där med inklusion ett nytt begrepp för mig. Har aldrig hört det i förskolesammanhang förut. Det ska bli spännande att se om det återkommer. Förut var det "det livslånga lärandet" som hamrades in jämt och ständigt...ett uttryck som man inte längre ser röken av.

      Radera
  2. Hej!

    Ja, kejsaren får vara naken tills någon påpekar det. Alltså, staten kan hålla på med såna här saker så länge som föräldrar och övriga samhället inte agerar och reagerar emot det. Men sen är det ju den stora frågan vill föräldrar agera mot det? Med tanke på vad som har uppkommit i efterdyningarna av det amerikanska valet så sätter jag inte nån högre tilltro till dagens föräldrar. Att man kan uttala sig så om en människa som är folkvald som många har gjort på sina bloggar, och det skrämmande är att folk har så starka åsikter om detta valet utan att ha någon kunskap om det. De har endast gått med den kollektiva hjärntvättningen. Och inte bara vuxna utan det har även talats om detta i skolan och där har det då förekommit att läraren uttalat har smutskastat Donald Trump. Alltså lärarens eget tyckande går före att lära barnen om demokratiska val.
    Vet inte om du har läst nånting om detta "Hur vi ska prata med barnen om att Trump har blivit president?", alltså media skriver om detta och tar in psykologer som kan ge tips till hur man ska förklara för barnen hur detta hemska kunde ske!! Föräldrar som har ångest nu för detta och hur de ska hantera att de satt, inför barnen innan, och smutskastade honom för vi var så säkra på att Clinton skulle vinna. Ja, antingen får ni väl stå upp för er åsikt eller ta en nervtablett. Blir så trött på alla dessa änsliga föräldrar som samhället har skapat.
    Dags att ta tillbaka föräldrarrollen och vara stolta över att vi är det bästa för våra barn. Med det sagt menar jag inte att dagis per automatik skulle vara nånting skadligt men det ska vara en barnpassning till arbetande föräldrar.

    Det är klart kan man ha speciallärare också så har man ju skapat lite fler jobb där och hjulet kan snurra lite till.

    Och återigen är vi tillbaka till att barnen ska lära sig i tidig ålder vad staten vill att de ska lära sig, svårare än så är det och det är därför de gör allt för att vi inte ska kunna ha våra barn hemma till skolstarten för ve och fasa då kan ju barnet ha fått en annan syn på saker och ting. Sånt skrämmer politiker/stat för då har man inte kontroll och kan man inte kontrollera barnen så hur ska man då kunna behålla kontrollen?

    Ursäkta att det blev en lång kommentar men det är ett ämne som berör.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det ett ämne som berör! Och när det gäller allt snack om Trump håller jag med dig i dina funderingar. Vad vet folk om Trump egentligen? Förutom att han är hemsk. Och de där psykologartiklarana om hur man ska prata med sitt barn om Trump är väl bara skrattretande. Varför är barnen rädda för Trump? Sitter föräldrar och pratar om sånt med barnen och skrämmer upp dem? I skolan tog lärarna upp det och sa saker som att han är en idiot och farlig och hemsk. Mycket märkligt att prata på det sättet i sin yrkesroll. Tror också du har rätt i dina funderingar kring föräldrar och vad de vill - tror inte att någon är intresserad av att ta hand om sina barn för jämnan, välja själva längre...De flesta är nog tyvärr hjärntvättade...tänker inte en självständig tanke. Det blir väl så när man slår sönder familjerna så det sättet som har gjorts sen 70-talet. En ny människosort uppkommer. Man pratar om Homo sovjeticus...vi har väl också skapat en speciell sort här - homo svedensis eller nåt. Får ursäkta mig jag också - förvirrat svar utan struktur men har lite bråttom i fredagsstädningen som jag tänkte skulle bli klar innan kaffet! Och när jag nu ändå började svara så...lika bra att skriva färdigt...Hälsningar

      Radera
  3. Hej igen!

    Tänk att jag har mer gemensamt med dig där ute nånstans i space än vad jag har med mina släktingar/vänner :-D när jag pratar om detta med dem är det som att köra huvudet i en vägg av betong, man ger upp!
    Har läst vad trump/pence vill göra och jag hoppas verkligen att de håller detta och får chansen att genomföra det, han har snappat upp några duktiga medarbetare oxå som nog får ministerposter.
    En annan blogg som jag läser dagligen är Martin Armstrongs från usa, bara googla namnet så dyker den upp.

    Hade läraren sagt så till nåt av dina barn?

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera