Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

torsdag 26 maj 2016

Om lek!

Jag läser om att det är olyckligt att förskolan har blivit alltmer inriktad på lärande och undervisning. Förskolan är numera en del av landets skolsystem och skolsynen tränger sig in i förskolevärlden. Man talar om undervisning och lektioner. Två kvinnor (en doktor i pedagogik och en docent i utbildningsvetenskap) skriver om farorna i detta synsätt. Majoriteten av barn i förskolan är tydligen mellan 1 och 3 år. Leken är central i dessa åldrar. Leken är till för sin egen skull och är en väg att lära sig saker och upptäcka världen. Men det är en fara i att leken får sitt värde genom kopplingen till lärandet.

De här kvinnorna skriver att omsorg om små barn är nödvändig och den fysiska omvårdnaden har stor betydelse för särskilt de yngsta barnen. Den bidrar till och med till deras personliga utveckling. Om man litar för mycket på "det kompetenta barnet" kan det bli ett självgående barn och nära relationer med de vuxna kommer då i bakgrunden. Då blir barnet en förlorare snarare än en vinnare.

För de yngsta barnen har även gruppstorlekarna stor betydelse. De måste bil sedda av en vuxen som kan ge tid till relaterande och omsorg. Det är inte alltid möjligt i dagens stora barngrupper.

Ja, det låter ju väldigt klokt alltsammans. Klart att småbarn inte ska undervisas och ha lektioner. Och det är väl klart att alla fattar att leken är viktig. Och att små barn behöver fysisk omsorg. Att de utvecklas av närheten och omsorgerna. Det blir kroppskontakt, prat, samvaro...och det påverkar förstås hur barnet utvecklas. Så det verkar ju enkelt och bra alltihopa. Förskolan ska bli som den var förr, barnomsorg. Barnpassning. Istället för mamma. Daghem. Ett hem för dagen. Och så har barnet sitt hem för natten. Hemma.

Men hur blir det då? Vad händer med förskollärarna och deras universitetsutbildning? OM det handlar om omsorg - då duger kanske vem som helst som är snäll och rar? Kanske en mamma rentav? Och om barnet ska leka och inte lära sig - hur ska man tänka då? Ska staten verkligen gå in och sponsra lek med så mycket pengar när lek hemma inte sponsras alls? Vi har ju snudd på obligatorisk förskola i och med att det är i princip omöjligt att leva på en lön i detta land. Då har vi alltså gjort lek i statlig regi obligatorisk. Är det verkligen moraliskt försvarbart? Och så de där småttingarna på 1 till 3 år - leken är central. Men samtidigt brukar man säga att så små barn inte kan leka MED andra barn utan bara BREDVID och att de alldeles av sig själva utvecklas och lär sig samspela och leka med andra barn senare. Varför ska då småbarnen tas till institutioner för att leka bredvid andra barn? Är det bra det? Är det inte bättre att leka hemma? Där de inte blir så störda av alla andra barn? Och räcker det verkligen att bli sedd av en vuxen när man är i en barngrupp även om det är färre barn i gruppen? Ska det inte vara lite mer 1-1 när man är så liten som 1-3 år? Som i ett hem, i en syskonskara? Kanske kan man forska fram att barn faktiskt mår bästa av att tas om hand som naturen tänkt det. Av en mamma, i en familjegrupp. Det verkar så urbota dumt att återskapa något som barnet redan har. Kopian blir liksom aldrig lika äkta som originalet.





2 kommentarer:

  1. Hej!

    Du har rätt. Man blir så trött på allt i detta landet, är det inte nyanlända som ska kunna gå före i kön till friskolor så är det att de ha smugit på oss NATO-avtal, suck säger man bara. Känns som de vill att landet ska gå åt helsike för att sen kunna göra det "bättre".
    Ursäkta min pessimistiska syn på saker och ting idag.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du behöver inte be om ursäkt för din pessimism! Jag hade också en pessimistisk dag idag...Det är lätt hänt...

      Radera