tisdag 24 maj 2016

Mer forskning behövs...

...för att få reda på varför kvinnor är sjukskrivna i så hög grad i Sverige konstaterar man i en ny svensk doktorsavhandling om genus, välbefinnande och fördelning av arbete mellan män och kvinnor. 
Det är så att jämställdheten i Sverige och Europa ökar men att den framför allt ökar på arbetsmarknaden och inte i hemmet. Och här kommer de så kallade pappamånaderna in i rollen. De är ytterst viktiga för att uppnå jämställdhet och de leder till en ökad fördelning av ansvaret för hem och barn. Pappor lär sig att ta större ansvar för hushållsarbete och barn och kvinnorna ökar sitt deltagande på arbetsmarknaden genom en politik som stödjer en jämlik föräldraförsäkring berättar kvinnan som gjort den här avhandlingen. 
Ett problem är dock att i länder där synen på jämställdhet bygger på en maskulin norm där förvärvsarbete värderas högt i samhället uppstår en extra påfrestning för kvinnorna. De får en dubbel belastning - hemarbetet och förvärvsarbetet. I länder där man har en mer traditionell syn på fördelning av arbete som tex Spanien och Italien är välbefinnandet högre för kvinnor. 
Doktoranden säger också att det kan vara så att kvinnors dubbla belastning kan vara en orsak till högre sjukskrivningstal. Men det krävs mer forskning för att kunna belägga det. 
Ja...tänker jag. Jaha. Ska man skratta eller gråta? Vad är detta för rappakalja? Floskler? Och detta har skattepengar gått till att sponsra? 
Ok, det ligger många saker och skvalpar här. 
1. Att vara jämställd är att dela lika på förvärvsarbete och hemarbete. Man ska jobba lika mycket borta och lika mycket hemma.
2. Män är lata och bortskämda. De jobbar för lite hemma.
3. Män måste fostras för att lära sig ta mer ansvar och jobba mer hemma. Det gör man genom att se till att de är hemma någon månad till under barnens tidiga liv. 
Men jag tänker så här...dygnet har bara ett visst antal timmar. Vi får inte fler timmar för att männen är hemma en eller ett par månader extra och tar hand om spädbarn. Förr fick folk som förvärvsarbetade jobba många timmar per dygn. Sedan fick arbetarrörelsen igenom 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn. Målet är nu att både kvinna och man ska förvärvsarbeta 8 timmar. Men är det verkligen så att det blir 8 timmars fritid om man jobbar 8 timmar? Nej, så är det förstås inte. Fast det är inget vi pratar om. I själva verket blir det nästan ingen fritid alls kvar. Man ska ta sig till jobbet. Bor man nära sitt jobb och inte har för många manövrar med dagis- och skollämningar kanske man kan minimera frakttiden till 30 min per dag men oftast blir det nog en timme, eller kanske mer. Och så är det lunchen. 30 minuter går bort här. Och så är det förberedelserna på morgonen. En timme är kanske minimum för att klara av att lämna huset. Så 10 timmar får man nog räkna med för att kunna sköta ett heltidsarbete. Då är det 6 timmars fritid kvar om man vill sova 8 timmar. På de där 6 timmarna ska man handla, städa, tvätta, hjälpa till med läxor, laga mat, skjutsa till aktiviteter, sköta om en ev trädgård, sköta om kläder- flytta om inför vår och vinter, städa i garderober, göra rent kylskåp. städa badrum, reparera saker, åka till sopsorteringen, tänka ut presenter, hjälpa gamla föräldrar...förutom själva fritiden. Eller är städ och tvätt och sånt fritid? Fast det är det ju inte...det tycker ju ingen...för då skulle man inte kunna prata om kvinnornas dubbla arbetsbörda. 
Man kan forska ihjäl sig. Det hjälper inte. Om hemarbete är ett arbete och dygnet bara har 24 timmar, då går det inte för en familj att sköta om två heltidsförvärvsarbeten och ett hemarbete. Det blir nämligen tre arbeten på två personer. Det säger sig självt att det är omöjligt. Så man får välja. Vill man vara jämställd och bli utsliten? Eller vill man vara ojämställd och må bra? Eller så kan man tänka på ett annat sätt kring jämställdhet. Att var jämställd kanske inte betyder att man gör exakt samma saker utan att man hjälps åt. Och det där med att man måste tjäna egna pengar och få egna pensionspoäng för att vara jämställd - det går också att lösa. Det är bara att man bestämmer att de pengar som familjen gemensamt tjänar ägs av familjen gemensamt. Man delar lönen i två delar och ger varsin del till varje part och skattar för sin egen del och får pensionspoäng för varsin del. Easy peasy! 
Men så kan vi inte göra! Inte i Sverige. För det handlar nog inte om jämställdhet egentligen. Inte när det kommer till kritan. Det handlar om att bestämma. Om att styra. Om att se till att folk inte får för sig att börja ta hand om sitt eget. Vi är statens barn. Allesammans. Vi har alla gått och blivit torpare som lyder under brukspatron. Först när sysslorna på godset har blivit gjorda får vi ägna oss åt våra egna sysslor. Månskensbönder är vi väl lite till mans numera. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar