torsdag 19 maj 2016

Dagishjältarna...

Igår var det förskolans dag! Man firar genom att springa bamselopp, byta namn på förskolor, leka roliga lekar, ,äta glass..Men också genom att uppmärksamma personalen. Eller förlåt. Lärarna. De som undervisar de små. Och förskollärarna, de är värda all uppskattning, för de är våra hjältar!

1. De tillhör en arbetsgrupp som är mest sjukskriven.
2. De får ta hand om för stora barngrupper.
3. De är underbemannade.
4. De har otrygga anställningar.
5. De gör mer än de ska.

Jaha, är det detta som är att vara hjälte? Att slita livet ur sig under omänskliga arbetsförhållanden? Jag tycker mer att det låter som att vara utnyttjad. En form av kvinnoförtryck får man väl kalla det. Jag blir lite full i skratt. Först ser man till att mammor inte får ta hand om sina barn i hemmet. Det är ostimulerande, dåligt för barnen, dåligt för mammorna, torftigt, mammorna är för stressade av alla biuppgifter, barnen behöver mer stimulans....Och så skapar man det här...en verksamhet som kryllar av barn, där personalen blir sjuk, där de inte har tid till barnen eftersom det är så många biuppgifter...Och så är de hjältar dessutom.

Och barnen...de är väl hjältar de också antar jag. De står ju också ut med stora barngrupper och stressade vuxna. Och sjuka blir de...vabrekord slås varje år. Men så här måste det vara. För så är det bestämt. Och om någon vill ändra något så är det inte själva omsorgsformen. Nä, dagis är bra. För så är det bestämt. Men det måste till mer personal, fler lokaler, mer pengar. Till en verksamhet som redan kostar 60 miljarder om året och då har man inte ens räknat med sjukskrivningarna för de vuxna, vabbet, administrationen...Både förskollärare och föräldrar tänker så här. Barnen hör hemma på dagis. Och priset kan aldrig bli för högt.

Är det verkligen ingen som kan backa lite? Tänka att...oj då, det finns visst lite föräldrar här och var...kanske dags att de får bli sina barns hjältar? De kanske har bättre förutsättningar att ta hand om sina små än dagishjältarna i sina sunkiga, underbemannade, infektionsrika, överbefolkade lokaler? Och kanske skulle föräldrahjältarna till och med tycka att det var lite roligt att få sköta fostran av sina egna telningar. Men det får stanna vid en dröm. Ett avlägset sunkigt eko av något föråldrat. Vi får kämpa på. För så är det bestämt. Och det tycker jag är ledsamt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar