Bläddrar i en Svensk Damtidning. Det är det vanliga...kändisar, kungligheter, mingel...och så ett reportage. Det är nån serie om svenskar i Schweiz. Jag fastnar för artikeln, läser den ordentligt istället för att bara slöläsa. Det är fascinerande. Det handlar om en svensk kvinna som stormtrivs i Schweiz. Det är så härligt att bo där. Men en sak är trist. Mammorna till hennes barns skolkamrater är hemmafruar. Nästan inga jobbar. Den här svenska mamman tycker att det är hemskt. Hon skulle ALDRIG kunna bli hemmafru. Och hon vill verkligen inte att hennes döttrar ska bli det. Det är bara för hemskt. Nä, hon vill vara med och påverka. Och hur gör hon det då? Genom att jobba hemifrån, via webben...sälja svensk mat på nåt sätt. Ok, ja, för mig låter det lite som om hon vore nån slags hemmafru...fast en som skaffat sig en födkrok.
Det första som slår mig, det är så svenskt och lite sorgligt. Att vi blir hjärntvättade från barnsben att se oss själva enbart som produktiv individ, aldrig (ve och fasa) som en del i en produktiv och förhoppningsvis välfungerande enhet, familjen. Har de senaste veckorna slagits lite extra av hur cementerat detta också är, alternativet är något som blivit så onaturligt att när nu flera runt omkring mig fått/tvingats ha sina barn (dagisålder) hemma på dagarna pga Coronasituationen vet dom inte hur dagarna ska fyllas. Allt det "lilla" stora som är ett vardagsliv, lägg ett pussel ihop, gå och handla och låt barnet hitta varor i butiken, bär med dig lunchen ut i ditt närområde, be om "hjälp" att skura badrummet (min bästa!) naken unge hink m vatten och borste...allt det här som liksom är så enkelt att det blivit svårt...
SvaraRaderaTack för att du förgyller min kaffestund med dina reflektioner!
Tack...roligt att du gillar att läsa det som bubblar ur min hjärna! VIsst är det märkligt...det du skriver...att det blivit så främmande för de flesta av oss att ta hand om våra egna barn! Vi tycker att det är helt normalt att lämna bort ungarna från tidig ålder hela dagarna, varje vardag, och litar på att "nån annan" kan fylla barnens dagar med något meningsfullt...men tror oss inte själva om att klara av det. Och som du skriver...vardagen är helt bortglömd. Tror att det du beskriver...tvätten, golvtorkningen, handling och allt det där...det är ju det bästa sättet att få stimulans och kontakt...att utvecklas...för ett litet barn. Kort sagt...få vara med om ett riktigt liv med riktiga sysslor istället för att ägna åratal åt att sitta i ringar, vara i lekhallar, sitta i sandlådor osv.
Raderabtw...luncher (antar hon syftar på flottare arrangemang än min pannkaka i diket bakom huset) och tennis lyser dock med sin frånvaro även här, hihi!
SvaraRaderaHär också!
Radera