Hon tänker först att det är piece of cake och kommer fram till att struktur är viktigt. Hennes make har inget att bidra med. Han tycker att sonen kan städa på sitt rum till att börja med. (Och varför inte egentligen...lära sig städa sitter aldrig i vägen). Men Emma väljer att gå i gång med skoluppgifterna. Hon väljer en som är lätt att förklara. Sonen ska skriva siffrorna 1-10 fem ggr var på ett papper. Av någon anledning sitter sonen på annan plats än modern och när han återvänder med sina siffror är de åt fel håll. Han blir återigen ivägskickad. (varför?) Återkommer och allt är fortfarande bakochfram.
Och då förstår Emma vad svårt det är. Hon har inte fattat att barn måste träna på att skriva siffrorna åt rätt håll. Hon trodde att det kom av sig själv. Frågan är förstås varför inte lärarna i skolan har lärt ut hur siffrorna ska skrivas? Varför har de inte tränat där så att barnen vet hur det ska vara innan man skickar hem en läxa? Eller varför är inte läxan utformad så att det är helt uppenbart för barnet hur siffrorna ska skrivas? Men det kommer Emma på...hon skriver ner siffrorna på ett papper så att sonen ska kunna härma dem! Bravo!
Nästa uppgift handlar om att skriva bokstaven g. Ett stort G över ett halvt papper och ett litet g över den andra halvan. Det tar bara en halv minut. Och det blev inte bra heller. Stora G är för stort och lilla g för litet. Jaha, återigen tänker jag att uppgiften är felkonstruerad för någon som inte ännu lärt sig forma bokstäverna och ännu inte kan styra handen tillräckligt bra för att på egen hand forma bokstäverna tillräckligt stora. Det var därför man hade hjälplinjer förr. Och det var därför man lät eleverna fylla i bokstäverna många gånger först. Men det tror jag faktiskt inte ens att lärarna minns längre.
I alla fall...mamman känner sig frustrerad. Så frustrerad att hon skriker obscena ord inom sig. Men hon döljer det. Hon ger sonen enkla minustal på ett papper istället. Han skriver siffrorna åt fel håll. Och då funderar jag...spelar det i nuläget...när man ä 6 år gammal...egentligen någon speciell roll? Kan man inte tänka att det kommer att gå över med idog träning. Alla barn i början heter det väl.
Mamma slås i alla fall av att lärare är hjältar. Hon ser ju själv att när hon försöker vara lärare åt bara ett enda barn så misslyckas hon kapitalt. Förskollärare och barnskötare förtjänar också att hyllas. Varje dag! Och särskilt nu!
Och så kommer ett (groteskt) exempel. Mamma Emma har följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och inte träffat sina föräldrar på flera veckor. Men hon lämnar glatt sin treåriga dotter till förskolan varje dag...till en pedagog som är äldre än de där morföräldrarna. Och hon är underbar...hon sjunger sånger, ler och tvättar små barnahänder. Hon kramar dottern. Håller ingen distans. Och det allra mest fantastiska är att när Emma hämtar sin dotter på eftermiddagarna känner hon det...doften av pedagogens parfym. Det doftar tryggt.
Det är väl så att man kan gråta...att man så villigt lämnar sin lilla unge till en pedagog äldre än barnets mormor...istället för att hålla barnet hemma så att det inte blir smittat och så att det alltså kan få fortsätta träffa sin egen mormor. Hon kanske också doftar trygghet? Kanske till och med mamma doftar trygghet. Kanske kan mamma tvätta små barnhänder, sjunga sånger och allt det där? Precis som mamma nog faktiskt kan undervisa en liten sexåring utan några större problem om hon bara tänker efter lite. Och får träna. Man kommer långt med träning vet ni. Men det är inget som föresvävar de hippa stockholmsföräldrarna. Ibland tror jag faktiskt att de bara är jäkligt bortskämda. Det är därför de berömmer pedagogerna så väldigt...så där som man gör med tjänstefolk. Vad du är duktig? Och så kan man fortsätta vräka över sitt ansvar på andra.
Men det är som det är...det här är den svenska modellen...återigen har vi fått den serverad för oss...föräldrar är för okunniga och inkapabla för att klara av att ta hand om sina egna barn...pedagoger ska det va! Tralala! De klarar skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar