Då och då poppar det upp nån krönika om den fantastiska förskolan. Den går alltid ut på samma sak. Att man ska hylla förskolepedagogerna eftersom de är så fantastiska som orkar med barnen. Föräldrarna gör det ju inte. Den här gången poppade den typiska krönikan upp i coronatappning. En kändispappa skriver. Han har sin 6-åriga son hemma från skolan när han själv tänker arbeta. Och det går inte alls. Det blir panik. Och han insåg då, i denna panik, att pedagoger på skolor och förskolor förtjänar börs-VD-löner. De ska nämligen både hantera barnen men också jobbiga föräldrar.
Nu är kändispappan livrädd att grundskolorna ska stängas. Om så sker kommer den här kändispappan, och han påstår att de flesta föräldrar känner som honom, få en mental kollaps. Varför? Jo, därför att ha sina älskade telningar intill sig hela dagarna är en mildare form av tortyr. Sommarloven som på vissa sätt är ljuvliga är ändå egentligen bara en väntan på att förskolor och skolor ska öppna igen. Att lämna barnen efter sommarlovet är underbart...det är som att äntligen kunna andas igen.
Krönikan är förstås skriven som en sån där rolig berättelse...det är ironi...jag fattar. Men ändå...tanken med den, och alla andra såna här kändiskrönikor...är att man ska känna igen sig. Man ska skratta lite och hålla med...man älskar sina barn...det är inte det liksom...men man vill inte ta hand om dem...inte vara ihop med dem för mycket.
Krönikan kan ses som ett tecken i tiden. Så här har föräldraskapet blivit. Obefintligt. Man vill skaffa barn men inte ta hand om dem. Och så rättfärdigar man sin känsla med att det finns ju ändå så fantaaaastiskt duktiga barnpedagoger. Får inte de ordet er att spy en smula? Vad är det liksom...en barnpedagog...pedagog betyder väl nåt med barn så det blir lite mycket barn i det hela...ja, så egentligen passar det ju bra. För mycket barn blir det i förskolan. Medan en förälder får pina sig (eller njuta) av sina ett, två eller tre (vanligtvis) barn på allvar några år måste barnpedagogerna ta hand om horder av dem...i hela sitt yrkesverksamma liv (om de inte hoppar av...och det verkar finnas en hel del avhoppare däreute). Och det är inte samma barn hela tiden förstås...utan de avlöser varandra...de blir för stora, slussas vidare i systemet, ersätts av andra lite yngre...i en oändlighetsslinga. Argumenten som förs fram i de här krönikorna är därför helt outgrundliga. VARFÖR skulle en förälder tycka att det var en mild form av tortyr att ta hand om sina barn i några år på heltid och sedan på deltid, följa dem i sin utveckling, vara med, få lära känna dem på allvar, lära känna sig själv på kuppen....MEDAN det är helt ok, till och med ett fantastiskt jobb som man ofta brukar påstå att man brinner för...att ta hand om många, många barn i exakt samma ålder i 30-40 år? Hur går det i hop sig?
Det gör det inte. Förstås. Men ändå fortsätter de här flosklerna att få strömma ut då och då som en sötsliskig sörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar