Man intervjuar en förälder som berättar om att hon tagit hem sitt barn pga att man inte riktigt vet hur smittan fungerar. Svt bekymrar sig. "Hur går det i vardagen?" och menar antagligen att det är svårt att ta hand om sitt barn när man själv jobbar. Men just den här mamman är föräldraledig med ett annat barn så det går bra. Hon säger att man får vara lite mer pedagogisk bara och vara utomhus mer.
Stockholms stads skolborgarråd berättar att det här är PROBLEMATISKT. Förskolan är ju så viktig för barnens utveckling. Men hon tror att det kan bero på att förhållandevis många blivit smittade av covid-19 i Rinkeby-Kista. Men det är ingen anledning till oro. Man har vidtagit skärpta rutiner på förskolan. Och nu pågår ett OMFATTANDE ARBETE i att ringa runt föräldrar som har frånvarande barn för att få dem att komma tillbaka. Det ser ut som om man lyckas med det också. Allt fler barn kommer tillbaka.
Det känns lite märkligt på nåt sätt. Varför bryr sig ens överheten om det här? Vad är problemet med att mammor och pappor hellre har sina barn hemma? Det är inte lag på att ha sina barn på förskola (än) så det här borde vara en ickefråga redan innan coronan kom. Och när nu coronan är här borde det vara helt självklart att föräldrar har rätt att tänka själva och agera utifrån sin magkänsla. Det är ju, om man tänker efter, inte helt normalt att vilja skicka iväg sina barn in i en verksamhet där man misstänker eller till och med vet, att smitta pågår. Man kanske inte vill ha hem den smittan till sig själv, sin partner och ev syskon. Vem ska ha rätt att bestämma över sånt? Föräldrarna förstås. Och det har de ju, på pappret, men det finns något PROBLEMATISKT över den fria viljan, över den egna tankeverksamheten. Staten känner starkt att den måste gå in och rätta till, ringa runt, påverka, få undersåtarna att ta reson. Det finns en air av polisstat över det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar