Corona...ett för mig rätt så abstrakt begrepp än så länge. Min vardag har inte ändrat sig särskilt mycket. Jag är ju hemmafru och därmed alltid satt i en slags karantän. Eller jag är ju fri...men ingen annan är det ju så även om man hade velat träffa nån annan än familjen i vardagslag så hade det ju inte gått ändå. Det finns ju ingen där. Jag har aldrig varit ute mycket i affärer och handlat, aldrig varit ute och roat mig särskilt mycket, aldrig rest mycket hit och dit...så där är också det mesta sig likt. Jag har alltid roat mig i hemmet eller i närområdet...nöjen har alltid varit att gå i skogen...vara ute i naturen...ja, det är sig likt nu också.
Maken går till jobbet som vanligt. De jobbar inte hemifrån på hans jobb fast det är möjligt. Grundskolebarnen går till skolan nästan som vanligt. Lågstadiet är öppet precis som vanligt. Högstadiet inleder och avslutar skoldagen med ett fjärrundervisningspass. Detta för att slippa att samla ihop alla elever i en årskurs (ca 80 elever) i aulan för någon slags föreläsning. Så, när det gäller grundskolan är det mesta sig rätt likt. Men gymnasiebarnet...ja, han är hemma förstås. Han får distansundervisning sedan några veckor nu...tiden flyter ihop men jag har för mig att det här är 3:e eller kanske rentav 4:e veckan.
Snart är det dags för studenten. Det brukar vara roligt. En härlig tid tillsammans med kompisar och lärare och finalen...resa, bal, utspring, flak, familjemiddag, fest! Så blir det inte i år. I kommunen arbetar man nu med att ta fram en alternativ plan. Det tycker jag är bra. Har ju hört om andra ställen där man säger att det helt sonika inte blir någon student alls. En alternativ student är ju mycket mycket bättre än ingen alls. Man förstår ju att Corona får sina konsekvenser. Det går inte att samla ihop en hel massa människor på ett och samma ställe och låta smittan vandra runt hur som helst.
Men nåt är det som är lite konstigt ändå. Inte för att slutsatsen ska bli att studenten ska firas precis som vanligt. Men slutsatsen måste väl ändå bli att en diskussion borde ha uppstått. Varför får förskolebarn, lågstadiebarn, mellanstadiebarn och högstadiebarn samt en hel massa jobbare leva på helt som vanligt medan en enda grupp i samhället...gymnasieeleverna...ska isoleras? Varför kan små barn få fortsätta krypa runt på förskolegolven, slicka på leksaker, nysa på varandra, krama och bråka med varandra, sitta i knät på pedagoger, sova på madrasser och så vidare...varför får lågstadiebarn och mellanstadiebarn fortsätta sitta hopträngda i små klassrum, gå omkring i korridorer, ha gympa, leka på skolgården...och varför får högstadiebarn sitta 30 pers i ett klassrum, skramla runt i rasthallar, knuffas och skratta och sitta över mobiler, äta i matsalar OCH alltså få chansen att smitta varandra och dra hem ev smitta till sina familjer som drar den vidare till andra därute...NÄR gymnasieelever helt och hållet har blivit av med all sin undervisning och möjlighet till social interaktion? Hade det inte gått att lösa detta på något annat sätt? Hade man inte kunnat plocka hem en hel massa av alla de andra eleverna och sytt ihop en fin lösning för de elever som går i åk 9 och åk 3 på gymnasiet?
Jag tänker att hela agerandet vad gäller skolan är signalpolitik. När alla andra därute i världen gör något måste vi också göra något. Men här i Sverige är man livrädd för att släppa barnen fria...låta föräldrar ta hand om barn. Man VILL INTE stänga några förskolor eller grundskolor. De små barnen måste skyddas från föräldrarna. Föräldrarna måste fortsätta sitt vanliga liv. De får inte komma i kontakt med ett annat liv, ett alternativt liv...de får inte ges möjlighet att få smak på hemmalivet. De får inte ens nosa på det. Det kan leda till en katastrof. Hemmafrun ligger och nosar i folks undermedvetna. Hon är inte helt och hållet död. Hon kan vakna. Detta får icke ske. Gymnasiebarnen däremot. De är ofarliga. De får bli symbolen för att vi ändå GÖR något. Något som förmodligen inte har någon effekt alls i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar