Hemmabarn och bortabarn

Igår var det dags för idrottstävling igen! Den här gången var det 12-åringens klass som tävlade mot tre andra klasser i friidrott! Jag och 5-åringen åkte dit en sväng och tittade förstås! N känner många av barnen i 12-åringens klass och hejade glatt! Han tyckte också att det var roligt att träffa på sin storebror! Det blir lite annorlunda att träffas på andra ställen än i hemmet! Lite märkvärdigare, lite högtidligare!

När vi kom hade barnen rast en stund och då passade N på att prata och busa med sin storebror. Sen drog tävlingarna igång igen och N tittade på en stund. Sen började han fixa med egna saker. Klättrade på räcket runt arenan, började balansera på en hög trottoarkant och till slut...började springa upp och ner för en ramp...hoppade upp lite på väggen när han kom till botten, slutet av rampen, sprang upp igen och avslutade med ett hopp och så ner igen! En gång ramlade han för rampen var rätt brant...det gjorde ont i handflatorna men inget blod kom som tur var...och efter lite pussar och blåsande gick det snabbt över.

En grupp dagisbarn höll till en bit längre bort. De satt stilla på en bit gräsmatta och tittade. Kanske 10-15 barn iklädda orangea reflexvästar. De såg ut att vara mellan 3 och 5 år. När de tittat en stund var det dags att gå. Under en märklig tystnad kom alla på fötter och greppade tag i promenadrepet. Och så började de gå. Alla barn rörde sig i stadig och jämn promenadtakt. En fröken först och en fröken sist. Ingen pratade. Ingen sprallade, Ingen skrattade. Allvarliga och bleka ansikten. Ansikten vändes mot N som klättrade på räcket. N verkade inte se dem fast de gick precis bredvid honom.

Det är väl hemskt att säga det...men jag kan inte låta bli. Kontrasten var stor. Dagisbarnens stillsamhet kontra mitt ensamma barns sprallighet. Dagisbarnens allvarliga och bleka ansikten kontra mitt barns skrattande och rödblossande ansikte. Det är nåt olustigt med barn som fostras i grupp. Jag funderar på hur det känns att anpassa sig till en grupp i timmar varje dag. Hur det är för ett barn att inordna sig, gå på led, vara tillsammans med en grupp människor man på ett sätt delar liv med men ändå inte...hur det är att vara ute på små äventyr utan sin mamma eller en annan riktigt nära person. Jag tycker ofta att det ser så ensligt och eländigt ut. Men jag vet inte. Jag är i alla fall glad över att mitt barn inte är en av dem som går och håller i ett rep när han går på utflykt. Jag är glad över att han är med mig och andra nära personer. Att han pratar och skrattar, funderar och frågar...Att han springer fritt. Och att jag är med.