fredag 9 september 2016

Särbegåvningar!

Det är en del prat om särbegåvade barn. Det rör sig om ungefär 5 procent av befolkningen som har en särskild begåvning inom något område. SKL har tagit fram handlingsplaner för hur man ska upptäcka de här begåvningarna och nu ska uppdraget utökas till att gälla även förskolan. Man måste hitta de här särbegåvade barnen tidigt och se till att de får utveckla sin särbegåvning.

Hur gör man då? Jo, det kan röra sig om att istället för att anpassa förskoleverksamheten eller undervisningen (?) nedåt, vilket tydligen är vanligt, så anpassar man uppåt. Specifikt hur...nja, det förtäljer inte historien. Det kan kanske röra sig om att bygg högre torn, få föra lite mer intelligenta och avancerade samtal, få jobba med bokstäver och lära sig läsa...redan vi 1 år kanske? Vem vet.

Det är så viktigt att de här särbegåvningarna upptäcks och får göra svårare saker för annars kan de bli uttråkade och understimulerade och då blir de bråkiga och på sikt kan det leda till depression. Så det kan vara ett utåtagerande barn som egentligen är särbegåvat och då kan det barnet få en mentor som ägnar sig åt honom/henne extra mycket underdagen och som stöttar och ser till att barnet får ägna sig åt det som intresserar honom eller henne.

Ja, det låter ju jättefint. Fast ändå...jag blir lite fundersam. Visst blir barn som är understimulerade bråkiga. Men de behöver ju inte vara särbegåvningar för det. De kan ju vara helt normalbegåvade. Men hur blir det då? Ska de också ha en mentor som ägnar sig extra mycket åt den här normalbegåvningen så att den kan få utveckla sin normalbegåvning tillräckligt mycket? Och egentligen...så har ju barn redan en mentor som kan finnas där under dagen och stötta och uppmuntra intressen...föräldrar. Det är ju så fiffigt ordnat att föräldrar bara får ett fåtal  ungar, och vanligtvis bara en åt gången. Det är ju smart...då kan alla barn som har en förälder faktiskt ha en mentor som borgar för att barnets begåvning och intressen får utvecklas och frodas. Fantastiskt!

Sen kan man ju undra hur man märker på de här förskolebarnen om de har en särbegåvning eller inte. Hur vet man? Vilka är tecknen? Börjar de läsa av sig självt? Pratar de bättre? Bygger de pussel bättre? Leker med play doh på ett mer avancerat sätt? Gräver bättre?

Det är lustigt hur det går att krångla till allt. De allra flesta människor är normalbegåvade. Och det är ju tur. Det blir ju oftast bra så. Men de normalbegåvade bekymrar man sig inte så mycket om. Man ska fånga upp bokstavskombinationsbarnen och sätta in stödinsatser och de särbegåvade ska ha sina stödinsatser. Men de normalbegåvade då? Vem tar hänsyn till dem? Vem förstår att ett normalbegåvat barn utvecklas bäst av att få höra mycket prat, få mycket ögonkontakt, få mycket respons, få möta mycket värme...kanske av sin första mentor...mamma. Och sen i skolan så mår de normalbegåvade barnen bra av en undervisning med lite tempo, rutiner, struktur och innehåll. I skolan ser det ju inte riktigt ut på det sättet. Det är slött, märkliga prioriteringar vad gäller lektionsinnehåll, strukturlöst...Men det spelar ingen roll. Vi ordnar mentorer till smartingarna i förskolan och spetsklasser till särbegåvningarna i storstäderna. Alla andra, majoriteten...äh, de är inte så viktiga.

.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar