Att nysta upp en härva...

...är inte lätt. Jag tänker på Eberhard igen. Jag har svårt att formulera vad jag tycker om hans resonemang. Jag nystar och nystar. Jag tänker att han identifierar grundproblemet - tidsbristen - men nystar upp tråden och hamnar i att om bara föräldrarna blir strängare och börjar ställa krav på barnen så blir allt bra. Jag tänker att jag hellre nystar upp tråden och hamnar i att om tidsbristen försvinner så kommer föräldrarna få mer tid att upptäcka vad de vill ha ut av sitt föräldraskap. Komma på hur de vill ha det tillsammans med sina barn. Hinna komma underfund med vad det är som ska gälla i deras familj.Tiden ger material till att ställa krav. Man vet vad man är ute efter liksom. Lättare i alla fall kanske. Men jag vet inte. Det bottnar väl lite i att...föräldrar behövs liksom. De är ansvariga för sina barn. Fysiskt, psykiskt. Och för att ta ansvar måste man få lov att ta ansvar. Blir man fråntagen ansvaret så kan man ju inte göra det heller...ta ansvar alltså. Det går ju liksom inte. Och är man inte där så uppstår inte heller några konflikter. Man ser liksom inte vad det är som behöver styras upp. Ett hem kan liksom inte bara vara ett ställe där man äter och går och lägger sig. Det måste vara mer. Och i detta mer etableras rutiner, ett fortlöpande samtal får chansen att föras där man får möjligheter att fostra barnen - föra vidare sin syn på saker och ting, genomdriva det man vet är bäst för barnen och samtidigt finnas där och visa att man är på deras sida, även om man tycker olika. Föräldraskap är så mycket. Det är mycket, mycket mer än de där rutinerna. Rutinerna är ramverket inom vilket allt det andra växer och tar form. Och trots att jag tänkte att jag skulle nysta upp mina tankar och göra tråden rak och fin har jag nystat in mig igen märker jag! Trasselsudd!