Jag läser att...

...kvinnors sjuktal når historiska nivåer. Skillnaden mellan kvinnors och mäns sjukskrivningar har aldrig varit större. Kvinnorna har nästan 90 % fler sjukdagar än männen. Kostnaderna för sjukpenningen har gått från 21 miljarder (2010) till drygt 40 miljarder (i år). Fast nu mattas ökningen av i alla fall. Och det är ju rätt skönt. Och vi är inte unika i Sverige. För männen ligger sjukskrivningen på EU-snittet. Det är KVINNORNA som är bekymret. Svenska kvinnors sjukfrånvaro ligger klart över EU-snittet. Och gapet har vuxit de senaste åren.

Försäkringskassan vet ju varför. En analytiker säger att fler kvinnor deltar i arbetskraften i Sverige jämfört med i andra länder. Svenska kvinnor arbetar också högre upp i åldrarna.

Socialförsäkringsministern Annika Strandhäll är frustrerad. Hon säger att regeringen måste sätta fokus på JÄMSTYÄLLDHETEN. För det är ju så att kvinnors och mäns hälsa följs åt tills de bildar familj. Det är sen börjar kvinnornas ohälsa att öka. Och det beror på att kvinnorna tar mer ansvar för att LIVSPUSSLET ska gå ihop. Och då förstår ju alla att det är JÄMSTÄLLDHETEN som måste komma i fokus. Ett exempel på hur man kan jobba med detta är förstås ETT MER JÄMSTÄLLT UTTAG AV FÖRÄLDRAPENNING. Ja, och sen är det ju kvinnornas arbetsmiljö förstås. Kvinnor arbetar i sektorer där den psykosociala pressen är stark, i skola, vård och socialtjänst. Hur man ska göra med det är oklart. Men det ordnar sig kanske om kvinnorna kan fostras att välja jobb i mer manliga sektorer. Om arbetsmarknaden blev mer jämställd skulle ju kvinnor och män vara lika mycket sjukskrivna. Kvinnorna i de kvinnliga sektorerna skulle förstås fortsätta att vara sjuka men det skulle ju blandas upp lite..i de manliga sektorerna skulle de bli friskare. Ja, och så kanske männen blir sjukare också..och det vore väl bra. Jämställt och rättvist på något sätt ändå. Men man vet inte riktigt. För ingen säger hur arbetsmiljön ska kunna bli bättre. En garanti kanske skulle lösa problemet. Typ: nu garanterar vi att det ska vara bra.

Tja, vad ska man säga. Alla vet att en kvinna inte riktigt tål att jobba som en hel karl! I länder där kvinnor inte förvärvsarbetar har de ju inte riktigt samma problem som vi. Kvinnorna blir inte lika sjukskrivna där. Man kanske kan tänka så här att...hemarbete är ett jobb...när barnen kommer i alla fall...för problemen börjar ju när barnen kommer. I andra länder kan man välja att fokusera på familjen om man vill det. Jobba hemma helt enkelt. För det är ju liksom ett jobb att ta hand om barn och städ och tvätt och matlagning...det erkänner vi ju här också...annars skulle ju inte dagisfröknar, matbespisningspersonal, städerskor ha betalt...Om det inte vore ett jobb alltså. Kvinnor verkar ju ha någon slags märklig drift att fokusera på barnen. Eller så är det männen som är elaka och lata. Hur som helst så måste detta osunda beteende korrigeras. För man kan ju absolut inte pejla in vad människor mår bäst av. Det går ju inte. JÄMSTÄLLDHETENSRELIGIONEN förbjuder det. Så då får man tänka tvärtom. Kvinnorna måste ytterligare förhindras att ta hand om de där små varelserna som ställer till det så hemskt...ja, barnen alltså. Så om bara mammorna inte är hemma så erbarmligt länge hos dem...det är väl ett år per unge det rör sig om...så kommer allt att ordna sig. Mammorna får förvärvsarbeta mer och papporna får byta blöjor och amma...nej, flaskmata...nån månad längre. Och som genom ett mirakel har livspusslet fallit på plats...och så levde de lyckliga för ever after. Eller nåt.