tisdag 6 september 2016

Kravlöshet förstör relationer?

David Eberhard skriver om hur föräldrarnas brist på fostran gör barnen till "monster". De tar makten över de vuxna. Och de till och med ser till att de stackars föräldrarna skiljer sig. Man kan läsa om det här: https://www.gp.se/ledare/eberhard-kravl%C3%B6sheten-f%C3%B6rst%C3%B6r-relationer-1.3736339

Det här är resonemangskedjan:

Uppfostran har blivit liktydigt med kompisskap.
Kravställande ses som maktmissbruk.

Detta leder till en allmän förslappning av rutiner.

Föräldrarna jobbar oftast och är trötta när de kommer hem från jobbet och då blir det svårt att uppfostra barnen.

Barnen ska alltid stå i centrum.
Föräldrarna förväntas möta barnen på deras nivå.
Barnen dikterar villkoren för vuxenvärlden.
Istället för att höra på tjatet ger man efter. Man vill hellre ha glada och nöjda barn.
Det är obehagligt att styra upp ett ilsket barn när man är trött och sliten.
Mammor och pappor slår knut på sig själva för att roa barnen och leka med dem.
Barnen får vara uppe för länge och blir övertrötta och griniga.

Allt detta leder till att föräldrarna inte längre orkar ägna sig åt sex. De måste vila och vara tysta framför datorn.Om de skulle få lust så ligger barnen i föräldrarnas säng så det går ändå inte.

Och så slutar nästan hälften av alla giftermål i skilsmässa. Det blir så när uppfostran är lika med kravlöshet.

Det låter logiskt. Och Eberhard är inne på det...den som jag tror springande punkten. Att när båda föräldrarna jobbar så blir man för trött för att orka med att fostra barnen, sätta gränser, styra upp och få ordning på saker och ting. Men sen kommer det vanliga...att man inte ska sätta barnen i centrum, vara fast, ha regler, bestämma...Om man bara gjorde det skulle äktenskapen hålla. Fast om man leker med tanken...man kommer hem ca klockan 5. Man ska laga mat. Städa undan. Sköta tvätten. Ta hand om barnen. Umgås lite med dem kanske. För om man inte träffar sina barn på hela dagarna kanske de ska vara lite i centrum en stund. Och så ska barnen läggas. Det ska förberedas inför morgondagen. Man ska röja undan efter kvällsbestyren. Man ska vila. På ungefär 3 timmar. Går det? Tveksamt. Det blir nog inte så värst kul. Inte om barnen är små i alla fall. Tar man sig förbi de där småbarnsåren så går det nog bättre sen. Fast då kanske man vill hjälpa till med läxor och prov. Övningsköra. Sköta fritidsaktiviteterna. Jag vet, det är fult att ha fritidsaktiviteter numera. Fast barnen ska ju röra på sig förstås. Nja, man vet inte riktig. I alla fall...dygnet har bara 24 timmar. Lägger man ca 10 på jobbet är det 14 kvar. Och så ska det sovas. Helst 8 timmar. Men kanske att det kan räcka med 7? Eller 6? Då blir det 7 timmar kvar. Eller 8 rentav. Och en timme för att utrusta sig för att komma till jobbet och ta sig dit. Inte direkt tid som används till familjen eller återhämtningen. Och en timme för matlagningen. Och städningen kräver väl  lite tid kanske. Det blir snålt.

Så beviskedjan borde kanske vara.
Föräldrar jobbar heltid.
Det blir för lite tid över till familjen.
Man blir trött och irriterad och grinig.
Man orkar inte.
Man orkar inte ta hand om barnen på ett så bra sätt som möjligt.
Man orkar inte umgås med sin partner tillräckligt mycket.
En utväg kan vara att skilja sig.
Man får vila varannan vecka.

Eller så kan det vara att man helt enkelt inte har fått utveckla sitt föräldraskap tillräckligt mycket. Precis som med allt annat tar det tid att lära sig. Man måste få prova, försöka, tänka...Det tar tid.

Eller så kan det vara att det numera finns en allmän lealöshet i samhället. Paradoxen är att ju mer de vuxna förvärvsarbetar, är borta från hemmen och barnen, desto lösare blir ramarna kring barnen. Det finns ingen som styr upp, ingen som bryr sig, ingen som vet...det umgås i gäng, det drivs hit och dit. Skolan är slapp. Där finns en kravlöshet som ger ungdomarna osunt mycket fritid. Krafter som inte tas tillvara. Detta leder till en ungdomskultur som inte alltid är så trevlig.

Man kanske kan konstatera att familjeklimatet i detta land inte är optimalt. Och Eberhard verkar förstå det men hans lösning är att föräldrarna blir strängare. Så kan man tänka förstås. Eller så kan man fundera över om saker och ting kanske borde ändras i andra änden av beviskedjan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar