måndag 5 september 2016

Helgen...

...har kommit och gått. Den var ganska bra. Inget särskilt hände. Vi vilade, åt gott, jobbade i trädgården, var på en loppisdag ute på landet, tittade på tv. Äldste sonen kom hem från en semesterresa till Rhodos. Han hade varit där en vecka tillsammans med sin flickvän. Det var härligt att få hem honom igen! Han hade haft det roligt och var brun och fin.

Nu är det måndag. Det är tyst här hemma. Tvättmaskinen surrar. Legorassel hörs från övervåningen. Kaffet är fortfarande varmt i koppen. Små havrebaguetter är på jäsning. Snart ska de in i ugnen. Vi ska snart gå ut. Gräva lite i trädgården medan bröden är i ugnen hade jag tänkt. Sedan ska vi gå en promenad. Kanske slänga skräp. Eller gå i skogen. Vi får se vad det blir.

Jag tänker på det där med barn. Jag läser en rolig krönika från någon snitsig bloggerska. Hon får utrymme i Femina. Hon berättar om en vanlig morgon. Hon är hemma med bäbis och ett större barn. Hon visar den osminkade sanningen med bajsblöjor och kladd och spill och en storasyster som inte vill gå på dagis men måste gå ändå. Trots att mamman är hemma. Varför får man ingen klarhet i. Jag tänker att hon är så lurad. Så berövad. Bäbisar bajsar. De kladdar. Det kan vara lite omak med det. Men ändå. De är väl så underbara att man struntar i det där med bajsandet. Att få stryka över den runda magen och de goa låren och pussa lite och blåsa och skratta...det tvättar väl bort allt det besvärliga? Och dagislämningen....den kan man ju strunta i. Så blir det inte så stressigt och det stora barnet kan få vara hemma hos mamma som det ville. Jag tänker att det är så lätt med småbarn. Det är inte mycket att prata om. Bekymren är lika små som barnen själva. Sova, äta, kläder, små törnar...det går bra om man struntar i att göra så stor sak av det. Sen tänker jag på stora barn. De som ska klara sig själva. Först utan mammanärvaro under de flesta av de vakna timmarna när de är så där små och okomplicerade. Och sedan blir det skola och fritids och sen bara skola och hemma ensamma. Och kompisar och datorer som sällskap. Då är det inte riktigt lika lätt alltid. Törnarna kan vara värre. Kompisar och kärlek och skola och inte snubbel på en mattkant eller bajsblöjor. Man skulle vilja ta dem i sin famn och vyssa och säga att allt blir bra. För det mesta blir ju bra om man hjälps åt. Om man finns där. Jag tänker att trådarna man tvinnar mellan sig i närvaron kanske hjälper lite. Att det finns starka band som håller en på plats, förankrar en i tillvaron, försäkrar om att man alltid kommer att finnas där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar